Jag har letat i gömmorna och hittat en liten sak från ett gästspel vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Jag tänkte det kunde vara aktuellt när nu Dalregementet återkommer. Sålunda presenteras härmed:
LEKSANDS KOMPANI VID DALREGEMENTET PERIODEN 1800-1830. REKRYTERING, TJÄNST OCH AVGÅNG.
Detta är en uppsats som behandlar de första 30 åren under 1800-talet för Leksands kompani vid Dalregementet. Det var en händelserik period både i Sverige och resten av Europa.
1805 drogs Sverige med i koalitionen mot Napoleon på Englands, Rysslands och Österrikes sida. 1807 utbröt även krig i Pommern.
Den svenske monarken Gustaf IV Adolfs avsky mot Napoleon drog också in Sverige i krig mot Danmark och Ryssland 1808-1809. Ryssland var tidigare varit Sveriges bundsförvant men hade bytt sida.
1813 bröt kriget ut igen och den här gången ville man ersätta förlusten av Finland genom att annektera Norge. Kriget 1814 gällde att tvinga Norge att underkasta sig den så kallade kieltraktaten som fastslog att Norge i praktiken styrdes från Stockholm.
Detta var en tid då förändringar började komma för det svenska militärväsendet. Det gamla Indelningsverket började närma sig sitt slut och ersättas av allmän värnplikt även större krav kom att ställas på officerare (exempelvis räckte det inte längre att vara av adlig börd som enda merit).
Jag har granskat 1:a majorens (Leksands) kompani under 1800-talets tre första decennier och utgår från följande:
- Hur många indelta soldater fanns det i kompaniet?
- Vilka namn hade rotarna, går det att fastställa i vilka byar de låg?
- Fanns det bara människor från Leksand i kompaniet?
- Hur såg kompaniet ut vid undersökningens början, mitt och slut?
- Soldaternas ålder, civilstånd och medellängd?
- Hur många avgick respektive rekryterades?
- Vilka var skälen till avgångarna?
- Hur länge hade de tjänstgjort?
- Kan man se någon påverkan av krigen?
- Hur hög var läskunnigheten?
- Hur populärt var det med namnbyte?
Jag har studerat de mönstrings, kassations och generalmönsterrullor som finns på krigsarkivet för perioden. I övrigt har jag använt allmänna historieverk av Schenström, Pihlström, samt Armborstet årgångarna 1954 och 1961. Alla data, siffror och tabeller i uppsatsen gäller enbart Leksands kompani och inte hela regementet.
Något om Dalregementets allmänna historia 1800-1830.
År 1800 fick Dalregementet en ny chef i översten och friherren Gustaf Gyllengranat. Han hade tidigare tjänstgjort som chef för Västerbottens regemente.
1801 bestäms att att alla korpraler och spel ska anlägga mustascher och år 1802 kommer det en helt ny uniform: för öfrigt haglade det af bestämmelser rörande olika uniformspersedlars bärande, hattarnas sättande på sned…
1804 avled Gyllengranat och ersattes av friherre Ture Gustaf Cederström. Denne man omnämns ha en gedigen militär bakgrund. Han började sin karriär 1781 som sergeant utan lön vid Svea livgarde. Han var även hovmarskalk och ledamot av krigskollegium.
Under fredsåren innan 1807 är det mest persedel- och utseende förändringar som inträffar. 1805 avskaffas frisyren (!) och kompanimärken ska bäras i hattarna. För Leksands kompani är hatten blå.
1806 organiseras fältläkarkåren om. Det ska från det året finnas en fältläkare samt ytterligare två underordnade honom vid bataljonen. 1806 bildas även jägarkåren (för strid i spridd ordning) och ersätter de gamla grenadjärerna.
1807 utbryter krig i Pommern. En dalbataljon deltar…i detta oskickligt förda krig. Man lyckas förhandla till sig fritt återtåg av fransmännen och av 600 man återstår 457 vid återkomsten till Rommehed.
Ryssland hade som tidigare nämnts gått över till Napoleon och danskarna hade mer eller mindre tvingats till den sidan på grund av engelsmännens press. Gustaf IV Adolfs hårda motstånd mot Napoleon gjorde således att Sverige 1808-1809 förde krig mot sina grannar.
Materialbrist och sjukdom spelade en stor roll i detta krig, trettio dalkarlar avled vid samma tillfälle i Böla och kriget avstannade mer eller mindre av sig självt på grund av dessa problem.
Oppositionen mot kungen ökar och under julvilan i Åmål 1808-1809 dras kompaniet in när en viss Adlersparre Anckarsvärd övertalar officerarna vid Dalregementet att marschera med dem mot Stockholm för att avsätta Gustaf IV Adolf.
I Stockholm får bataljonen nya kläder så att man med heder kunde paradera dels vid riksdagens öppnande…dels vis Carl XIII:s kröning.
Under åren 1810-1813 råder fred och Dalregementet stannar i hemorten med undantag för vissa arbetskommenderingar, främst gällde det arbetet med Göta kanal.
Det blir tillåtet för officerare att lämna sina tjänster under perioden och 1812 införs allmän värnplikt vilket vid den här tidpunkten innebär att rotarnas rekryteringsplikt i krig upphör.
1813 utbryter en allmän kamp mot Napoleons vacklande välde och det är även detta år som Dalregementet får sitt nuvarande namn: Nr 13 Kongl. Dalregementet. Under en kort period blir Carl Pontus Gahn av Colquhoun regementschef men ersätts samma år av Ridderstolpe.
1814 medverkar regementet tillsammans med Bohusläns regemente vid gränsen till Norge. Kriget gällde alltså att få Norge att underkasta sig Kieltraktaten. Efter att ha deltagit i strid hela sommaren återvänder Dalabataljonen hem den 13:e november 1814, de förluster man lidit var mest på grund av sjukdomar.
Efter kriget indelas regementet i tre bataljoner och vissa löneregleringar samt indragningar av officerstjänster sker. 1819 börjar en underofficerskola växa fram på Karlborg, enligt 1819 års tjänstgöringsreglemente borde korpralen kunna läsa och skriva, och 1858 föreskrives examen i alla hans åligganden.
Tidigare hade regementschefen uttagit lämpliga ämnen bland bland manskapet till underofficerare. 1819 bestämdes att armens professorer efter hand ska försvinna, och vid Dalregementet avskedas efterhand 1820 tuktomästarna Gepå och Warnagel. 1820 ersätter C.A Lejionflycht Ridderstolpe som regementschef och kom att inneha posten till 1835.
Perioden 1816-1830 (och naturligtvis längre fram i tiden) präglades utvecklingen vid Dalregementet av organisatoriska förändringar. Officerarna avlönas inte längre av det kompani de tillhör, kompanierna byter namn, (Första majorens kompani blir Leksands kompani) och det är bara Livkompaniesom behåller sitt namn.
Sådana förändringar gjordes naturligtvis på fler regementen än Dalregementet …men till livkompaniets och till bygdenamnets klang lystrar än så gärna Dalregementets grånande soldat.
Det bör här nämnas att Schenström på sidan 53 i sin bok Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908 säger att Dalregementet tog sitt nuvarande namn 1816 medan Armborstet 1954 påstår att detta skedde 1813. Armborstet ges ut av kungl. Dalregementets kamratförening och på sidorna 5-20 skriver Hans Lundbergh en krönika över regementets historia 1800-1899. Möjligen numrerades vissa regementen om 1816 (dock ej Dalregementet) varpå Schenström dragit slutsatsen att det från detta år regementets nuvarande namn härrör.
Nästa del handlar om rotarna och dess människor
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.