resan till älvskaskären – del 4

Givetvis ger ett område som den södra skärgården utrymme för diverse brottslig aktivitet, och det är främst i kyrkböckerna och tingsprotokollen som de tidiga öborna kan mötas.

Området hade eget ting mellan 1628-1727, något som får betraktas som något ganska ovanligt för ett sådant (populationsmässigt sett) litet område. Förutom stöld av bristvaror som foder och bränsle förekom emellanåt spektakulära piratdåd samt tidvis etablerad kaparverksamhet.

Det var inte alltid lätt att vara en kronas tjänsteman här, något som en viss Christian Bratt fick erfara när hans båt oturligt gick på grund. Hur han än ansträngde sig fanns ingen hjälp att få och när han till slut kom i land fann han sig stå helt utan natthärbärge.

Förutom bonde- och fiskarnäringarna var lotsyrket en gammal syssla i skärgården. Detta var en ansvarstyngd uppgift då lotsen hölls direkt ansvarig vid missöden. Under 1600- och 1700-talen föll det också på lotsens uppgift att möta främmande fartyg för att kontrollera om de hade pesten ombord. Om så var fallet skulle fartyget omedelbart beordras att vända. År 1771 uppfördes en karantänsstation (karantän kommer av franskans ord för 40, quarante, som innebar att misstänkta skepp skulle tillbringa 40 dagar på ute på redden för att bevisa att ingen pest fanns ombord) på Känsö vilken dock inte kom i aktivt bruk före 1800-talets början.

Merparten av befolkningen, de som uppbar sitt levebröd på ort och ställe, fick uppleva ständiga krigshärjningar under perioden 1400 till efter karolinerkrigen (1718). Förutom den nöd civilbefolkning alltid utsätts för i ett krig tillkom andra övergrepp från statsmaktens sida.

Trädskövlingen är redan omnämnd, flottan kunde beslagta både människor och skepp utefter kusten för transporter. Det senare skedde till exempel vid Karl XII: s norska fälttåg och ofta i ett sorts halvofficiellt samarbete med kapare som till exempel den kände Lars Gathenhielm.

Danbratt- Odenvik menar att: isolering ligger alltid nära tillhands för öbor. Rör det sig om en ögrupp, hotar dessutom faran att varje ö blir sig själv nog i viss mån. Goda förbindelser både inom ögruppen och mellan denna och yttervärlden blir därför ett livsvillkor (…) och förmåga till utveckling.

Här betonas alltså kommunikationens viktighet och det ålåg också bönderna att utmärka goda farleder, bygga bryggor, iordningställa vägar samt underhålla dessa. Problem kunde tillexempel uppstå när vissa öar inte ville hjälpa andra med att bygga bryggor, resultatet blev ofta landstigningsförbud på den aktuella ön för de ohjälpsamma.

Värt att notera att vägarna på Styrsö ännu under 1990-talet till 90 % är privat och ägs av Styrsö vägförening. Det var även obligatoriskt och förenligt med strategi att förstöra så mycket som möjligt av detta för fienden under krig. Sjömärkning plockades då bort och infrastruktur raserades. Oavsett om man var anfallande eller försvarande blev resultatet det samma för civilbefolkningen .

Karl IX inledde en utprickning 1606 för att underlätta navigationen in till staden Hisingen. Vinga båk uppfördes även detta år, innan hade man styrt mot det gamla bronsåldersröset på Styrsös högsta punkt Stora Rös.

Utprickningen, fyrväsendet, lotsväsendet, kustbevakning etcetera är alltså en process som inleddes vid 1600-talets början och kom att pågå till 1960-talet. Den inofficiella sedvaneprickningen har dock alltid funnits vid sidan av.

I och med den optiska telegrafens genombrott vid 1800-talets början fick öborna nya möjligheter att meddela sig med omvärlden. Ett århundrade senare kom den första telefonstationen till Styrsö men ännu 1925 hade man bara 53 abonnenter, 1965 var antalet abonnenter 1113 stycken. Självklart betydde detta nya sätt att kommunicera mycket för en så isolerad landsända men något genombrott för regionen kan man inte direkt påvisa på grund av detta.

I Sverige hade speciella posthemman utvecklats under 1600-talet vilka hade till uppgift att dela ut statlig och privat post. För denna hjälp slapp postbonden utskrivning, gästning, skjutsning och dagsverken. Till och med 1763 låg denna syssla för södra skärgården i Fiskebäck men övergick efter detta datum till invånarna i Näset då dessa ansågs vara sedligare och lugnare människor.

Det skulle dröja ända till 1860-talet innan reguljära poststationer också kom till landsbygden, 1875 öppnas den första poststationen på Styrsö Tången. 1905 infördes postlådor direkt på ångbåtarna, Nya Ångslupsbolaget hade redan 1878 skrivit ett kontrakt med postverket om transport av post till både norra och södra skärgården.

Till och med 1909 var posten på Styrsö den enda i skärgården, 1963 kördes fem postturer i veckan, i dag transporteras posten dagligen enligt postens tömningstider. Donsö fick egen post 1909, Brännö 1919, Vrångö 1927, Asperö och Köpstadsö hade distribuerande postombud ännu på 1930-talet .

Styrsö och Donsö som först började trafikeras med reguljär trafik utvecklades snabbast och uppvisar också den snabbaste befolkningsökningen. Asperö och Brännö fick inte ordentlig reguljär trafik förrän på 1920-talet sedan sundet vid Asperö muddrats upp, dock hade viss trafik gått om utsidan av Brännö tidigare medan Asperö varit helt avskuren.

Muddringen kom till stånd på initiativ från både permanentboende och sommargäster och var till stor välsignelse för Asperö och Brännö. Detta resulterade i en markant befolkningsökning för dessa båda öar, framförallt under sommarhalvåret. Generellt kan sägas att en ny näring växte fram för skärgården: sommargästerna.

Eftersom denna speciella typ av turism, och de ekonomiska fördelar som den medförde, kom lokalbefolkningen till del på ett direkt sätt var mycket beroende av kollektivtrafik därmed blev denna fråga självklart ännu viktigare för lokalbefolkningen. Sommargäströrelsen på Vrångö kom i gång sent vilket beror på att ön fick allmänna kommunikationer sent. Ännu på 1920-talet fick vrångöborna ordna med egna transporter men man hade en mer utvecklad fiskeverksamhet än exempelvis Brännö.

Trots att södra skärgården behandlas som en enhet i uppsatsen skall man komma ihåg att det rör sig om en splittrad enhet. Man har alltid konkurrerat i olika sammanhang och inte lagt sig i de andra öarnas angelägenheter mer än nödvändigt. Skärgården kan på ett sätt sägas ha enats, eller blivit en enhet, både i innevånarnas sinnen och ur ett kommunalt perspektiv när en reguljär tidtabell med gemensamma båtar fastställdes.

En klar skillnad syns mellan de nordliga och de södra öarna i skärgården. I söder ligger de livskraftiga fiske- och småföretagarsamhällena som uppvisat den kraftigaste utvecklingen och därför ligger också de olika samhällsinstitutionerna där.

Odenvik-Danbratt menar att de norra öarna består av pendlare och sommargäster, de hävdar också att man kan föra över Styrsö till den norra gruppen som satsar på sommargästerna och att Donsö-Vrångö satsar på havet.

I takt med att it-samhället breder ut sig och skapar helt andra förutsättningar för småföretagande och att turismen åter blir viktig samt möjligheterna att försörja sig på vad havet minskar ger kan man knappast kalla dessa påståenden för sanna i dag.

2000-talet har inneburit förändringar. IT-revolutionen har skapat nya möjligheter för att föra ett annat liv än tidigare, genom den utbyggda kommunala trafiken åker man numera med lätthet ut till Vrångös sandständer och badar över dagen. Religionens minskade roll som sammanhållande faktor, eller motstånd mot utveckling om man så vill, är ett ämne som faller utanför uppsatsens ram men som varit föremål för olika studier i andra sammanhang.

Fortsättning följer.