bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man

Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.

Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?

En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.

Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?