Hur ska man rösta, egentligen? Vilket parti är bäst? Kan man bilda regering med stöd av SD? Ska vi tillåta vinstdrivande aktörer i skolan? Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll?
Fallasi avser inom retoriken en sorts argumentationsfel, eller bedrägligt argument, något som kan verka riktigt men som inte är det. Exempel är ledande frågor, åldersargument utan relevans och misstänkliggöranden. Fallasi kan användas som retoriskt vapen för att minska debattmotståndarens trovärdighet. Ibland görs det medvetet för att lura en motståndare.
En fallasi är en slutsats som bygger på felaktiga premisser. Något som inte fungerar i det aktuella sammanhanget. Slutsatsen som dras följer inte av det som sagts tidigare, hela resonemanget bygger på felaktig grund. En människa måste exempelvis inte vara lycklig bara för att hen ler. Ett sådant påstående kan, men måste inte, vara en fallasi.
Mandatperioden närmar sig sitt slut. Det är dags att göra upp med min syn och mina påståenden om SD. Jag lovade inför förra valet att hålla koll på på partiet. Ta replik och rösta emot om rasismen blev uppenbar. Så hur har det blivit?
Det ska sägas på en gång: min räckvidd är lokal. Förutom en och annan anonym (ofta aggressiv) person på twitter begränsar sig det jag ser av partiet till nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige. Problemet är att det är stor skillnad på riks-SD och den lokala avdelningen. Någon enstaka gång har det kommit förslag som, enligt min uppfattning, präglas av uppenbart människoförakt. Annars: inget. Nada. Rien. Emptiness.
Fast SD är kanske inte helt tyst, ändå. Det har då och då faktiskt kommit något inlägg eller förslag. Emellanåt är förslaget dock märkligt, ibland faktiskt obegripligt. Vissa av förslagen skickas ut från Stockholm (tror jag eftersom de dyker upp på flera håll i landet). I nio fall av tio röstar man med oss i alliansen. Ledande företrädare har uttryckt att på riksplanet gillar de inte Centerpartiet men här i Falun är vi tydligen okej.
Att kämpa mot något som inte finns. Hur menar jag? Jo, det finns på det hela taget inget att förhålla sig till. Inga större politiska förslag kommer från lokala SD, knappt en egen budget, inga debattinlägg eller debatt i fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd. Blir de utmanade svarar de oftast inte. Partiet vill inte växa mer för de har inte företrädare att fylla platserna. De flesta av de fyra, fem individer jag återkommande träffat på möten under fyra år verkar vara vanliga, hyggliga människor. Vanliga, hyggliga människor med åsikter jag inte kan fördra. De är som en leende, iskall skugga av gänget i Stockholm.
Det som däremot finns att förhålla sig till är övriga oppositionens försök att göra hela SD-frågan borgerlig. Det som i dagligt tal kallas för att brunsmeta. Här är ett lokalt exempel. Men SD är inte ett borgerligt parti. Deras politik inte sällan lik socialdemokraternas och de är lika stora som S i LO-kollektivet. Men hoppsan, nu riskerar jag ju själv att dras med i brunsmeteriet. Allt medan SD sitter på läktaren och i tysthet iakttar medan vi och de andra beskyller varandra för att vara mest lik dem. Bisarrt. På riksplanet är det tvärt om. Där tävlar Ulf och Ebba om tillintetgöra Centerpartiet i sin iver att få makten. Är det inte det som är S gamla paradgren? Makten framför allt. Nå, alla partier strävar efter makt, så låt gå.
Regering med SD. Nej. Vinster i skolan. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad, eller vem, som är, har, rätt i dessa frågor. Det känns faktiskt lite skevt, alltsammans. Som att premiss och slutsats inte hänger ihop. Jag känner desillusionens kalla fingrar massera mina fötter, förvirringens mara som rider mitt sinne. Det är obehagligt.
Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll? Jag vet inte. Det enda jag har att förhålla mig till är att man får rösta och samarbeta, eller inte, som man vill.
Jag tror inte Centerpartiet är felfritt. Vi kan förbättra oss inom en mängd områden. Som vår skolpolitik. Jag hoppas därför vi kan fokusera på viktiga frågor, som skolan. Jag vet, på ett ungefär, vad alla partier i fullmäktige vill i Falun inför kommande mandatperiod. Alla utom ett. Lokala SD är fortfarande svaret skyldig. Däremot känner jag partiets rikspolitik och den får mig att rysa.
Det finns inget parti som är bäst. Man får rösta på det parti som ligger närmast. Eller som far säger: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns.
Källor:
Eriksson: Retorikens grunder
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.