bild 119: blås ut

Stearinljuset brinner i mormors och morfars gamla hus i Halsvik på Styrsö. Flickorna är inte hemma. Jag är således ensam med mig själv och ekon, eller tinnitus om man så vill, från förfluten tid.

Jag börjar vid det här laget, tjugofyra stycken har det hunnit bli, känna igen de olika faserna på semestern. Först sover jag i princip dygnet runt. Sedan njuter jag frossarens överdåd. Därpå följer ångesten över frosseri, såväl verkliga som inbillade tillkortakommanden, följt av tankar om framtiden. Därefter längtan efter att göra nytta, den lutherska driften att återgå i tjänst.

Morfar, i ljus skjorta och omgiven av ”pöjkarna” ombord, kanske på fartyget Albertina, gissningsvis tidigt 1920-tal. Jag vet att han var uppskattad ombord. Semester kom i blygsam omfattning först på 30-talet,

Tankarna far som de vill när inga döttrar kräver omsorg eller uppmärksamhet. Vem är jag och vad håller jag på med? Snart tjugofem år på samma arbetsplats. Ensamstående pappa mitt i livet. Vad tjänar allt till? Kanske kan de som gått före viska råd genom svartvita fotografier, hoppas jag i skenet av mitt stearinljus.

Morfar, till vänster, ska gå i land på permission i någon av världens alla hamnar. Tidigt 1920-tal. Permissioner är korta, återvände man från dem väntade en bonus. Semestrar är långa och bonuslösa

Jag tittar på bilder från mormor och morfars liv. Kameran har frusit tiden och återger ögonblick av strävan och glädje för hundra år sedan. I deras hus bläddrar jag försiktigt i stumma album. Så ser jag faktiskt på det: huset är inte mitt, eller min brors, vi har det endast till låns en liten tid att förvalta. Och nu är det alltså fjärde generationen som härjar runt i det. Bilderna visar ett liv från ett kargare Styrsö. Mormors Styrsö. Bilder från ett hårt liv till sjöss. Morfars liv.

Mormor, tvåa från vänster, är ledig och tittar på fotboll tidigt 1920-tal. Numera är planen flyttad men min löpning tar mig då och då förbi här

Någon som känner mig uppmanade mig nyligen att inte grubbla för mycket. Kanske har hen rätt. När jag misströstar brukar jag försöka sätta saker i perspektiv. Ett sätt är att göra på det viset jag brukar inleda mina kurser: eleverna får tänka på jordens historia som ett enda istället för fyra miljarder år. Bakterierna hade, genom den jämförelsen, i ensamt majestät härskat över planeten till oktober. Livet, som vi känner det, uppkommit i november. Tjugofemte december skulle dinosaurierna dukat under och vid pass klockan 23 på nyårsafton skulle de första människorna dykt upp. Vi skulle levt som jägare och samlare i en knapp timme för att två minuter i tolv uppfinna jordbruket och under den återstående minuten uppleva resten av historien: pyramiderna, antiken, medeltiden, världskrig och allt annat.

Gamla dansbanan. Möjligen tog morfar och mormor en svängom under ledig tid på 1920- och 30-talen. Numera är den sedan länge riven

Till Styrsö kom morfar för knappt hundra år sedan. Anledningen till besöket var att hälsa på två av sina systrar, Berta och Soffi, vilka gift sig och flyttat hit från Gullholmen i Bohuslän. Han presenterades för (mormor) Astrid och tycke uppstod.

Ett rum med utsikt. Jag är ledsen att säga det mormor, men morfar hade rätt

Mormor, född i Wiktorsgården på Styrsö Tången, ville att hon och morfar skulle bo inne på ön. Men morfar, som var sjöman, ville se havet och så fick det bli. Släktskrönan hävdar att det var enda gången under deras femtioåriga äktenskap han sa emot henne. Sagt och gjort: mark ordnades i det isolerade Halsvik och 1936 stod huset färdigt. 1939 föddes mor Anita och några år senare moster Lena. Kanske ville han bo där för att ena systern gjorde det, fast i den södra delen. Halsvik delas på mitten av en klippformation.

Pappa! Hallå?! Vakna! Ska vi bada? En ur den fjärde generationen tittar ut och drar mig tillbaka till nuet

Mormor trivdes nog aldrig fullt ut i Halsvik. Hon ville ju bo i Ma-a (dialekt) och såg sig alltid, samt oss övriga, som egentligen varandes Tångenbor – oaktat det faktum att min familj bodde i Dalarna. Sitt hem i Halsvik kallade hon Blås Ut (eftersom det alltid blåste tyckte hon) och lät därför häcken växa hög till skydd från havets vindar.

Numera tuktad oxel från 1936. En gång stod ett staket under häcken

Jag har sovit, frossat, haft ångest och funderat över framtiden. Nu tänker jag på undervisningen igen. Allt loopar. Vem jag är och vad jag håller på med spelar, med lite perspektiv, strängt taget ingen större historisk roll. Vad allt tjänar till, ja, svaret på den frågan kanske jag finner på en kaj bortom haven.

Semesterns grubbel gör gott för att cirkeln kan slutas. Det finns, inser jag, inga skuggor från en förlorad värld som kan hjälpa mig men nog är de ett gott sällskap, de som gått före. Några råd via minnen eller gamla svartvita fotografier står inte att finna. Vi är väl alla i någon mån produkter av ekon från det förflutna. För mig är det barndomens minnen blandade med upplevelser med Malin. Det är ljusa minnen, oftast.

Jag suckar. Man får helt enkelt stå ut med sig själv, det finns ingen annan. Det är kanske förresten den insikten generationer delar. Plötsligt kommer jag att tänka på fars svar på mina enträgna frågor hur han egentligen har det: ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän. Snart börjar ett nytt år, det tjugofemte i skolans tjänst. Stearinljuset brinner alltjämt. Jag blåser ut det. God natt, mormor!