Kåreparken

Vad gör livet rimligt?

Jag växte upp i stadsdelen Elsborg, på adressen Engelbrektsgatan 2E, granne med Elsborgs slott. Jag delade adressen med två föräldrar och två syskon.

På den tiden var slottet öde, ännu inte ombyggt till lägenheter, och man kunde leka i det – fast det fick man inte – vilken var mycket spännande. På vintrarna, i synnerhet den 1983, kunde man delta i skidtävlingar i Kåreparken (döpt efter en känd bock) som ligger längst upp (nordväst?) i stadsdelen. Jag minns att jag under ett av skidloppen, det 1983, funderade över hur gammal parken egentligen var. En liten historielärare i vardande, måhända. Frågan har, tillsammans med många andra frågor, fortsatt eka i mitt saligt uppblåsta, tomma huvud. Så jag har, som alltid, eftersom jag generellt sett inte gillar när frågor trängs med tystnadens eko i huvudet, sökt svaret. Den här gången på arkivcentrum.

Nedre Elsborg. Elsborgs slott. I förgrunden Järnvägsparken som på 1870-talet var ett enda stort slaggvarp. Detta är före Myntgatans tid. I den lilla fyrkantiga byggnaden hämtade Elsborgsborna sitt dricksvatten.

I Faluns stadsfullmäktige satt år 1922, alltså året efter den allmänna rösträtten införts, trettiotvå personer. Två av dessa var kvinnor. De omnämns i protokollen som ”fröken Anna Holmquist” och “fru Hanna Saxin”. Det var, fann jag, många spännande (iallafall för en nörd som jag) saker som inträffade här i staden för ganska exakt hundra år sedan, saker som dessa trettiotvå personer hade att besluta om.

Bland annat redogjordes för kallbadhusets verksamhet under föregående år. Det hade hållit öppet mellan maj och september och under denna tidsperiod besökte 3669 personer som gick under taxan 15 öre badhuset medan 3848 personer betalade 10 öre. Totalt över 7000 besök, alltså. Man hade tydligen rabattsystem redan då. Att duscha var mer exklusivt och kostade 30 öre och ett säsongskort gick på 12 kronor, vilket – har kollegor vänligen upplyst mig om – motsvarar 360 kronor idag. Falu simsällskap simskola disponerade förövrigt badhuset två timmar per dag.

En kommitté under en viss Arvid Flodström presenterade för de trettiotvå sina förslag om namn på stadens parker:

Belägenhet och förslag till namn:

Området söder och väster om Kullen: Vasaparken

Plantering vid Åsgatan: Stureparken

Plantering vid Tegelbacken: Östra Järnvägsparken

Plantering vid Fisktorget: Fisktorgsparken

Plantering vid Kristinegatan: Kristineparken

Plantering vid Nybrogatan-Åsgatan: Kronbergsparken

Öppen plats vid Kvarn: Kvarnbacken

Vattenresovoiren (sic) Lustigknopp

Öppen plats vid Kyrkbacksvägen: Vårfruparken

Plantering vid Östanfors: Östanforsparken

Kålgårdsudden: Kålgårdsudden

Plantering vid badhuset: Badhusparken

Plantering vid Hyttgatan: Engelbrektsparken

Plantering vid Hästtorget: Hästtorget

Plantering vid Myntgatan: Västra Järnvägsparken

Plantering vid Styraregatan: Kåreparken

Plantering vid Husmodersskolan: Daglösparken

Arkivet erbjöd mycket mer att fördjupa sig inom, till vilket jag ämnar återkomma. Men efter att jag studerat listan på namnförslag på parker förlorade jag mig i barndomens minnen. Som när jag i årskurs fyra konstruerade mitt livs första historieprov till min lärare Olle Larshans på Södra skolan. Som alla timmar vi elsborgsungar lekte i Hästparken och ibland Kåreparken. Som alla goda minnen med familj och vänner från Engelbrektsgatan 2E.

Jag framlever numera mitt vuxna liv på samma adress. Det är samma radhus, fast adressen är Engelbrektsgatan 2A. Kanske mindes jag en god tid när jag för ett par år sedan flyttade tillbaka. Kanske är detta vad som anses med uttrycket att gå i barndom. För A kommer ju före E? Numera delar jag dock adressen med två döttrar och även om min bror och far ibland hälsar på och vid dessa tillfällen gärna minns den gamla goda tiden flyttar döttrarna ständigt fokus till nuet. Tack och lov, antar jag.

Tänka sig att jag en dag i oktober 40 år senare skulle finna svaren på frågorna jag ställde mig en vinter i Kåreparken 1983. Iallafall något av en tröst för tigerhjärtan. Jag menar, jag vann ju inte skidtävlingen. Givetvis gjorde jag inte det.

Döttrarna tittar oförstående på mig. Leka i slottet? E? Hämta vatten? Bara Wi-Fi fungerar är livet rimligt. Var sak har sin tid, förmodar jag. Tänk om det var Olle på Södra skolan som avgjorde mitt yrkesval?