Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.
Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.
Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.
Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.
Jag saknar allt det där.
I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.
En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.
Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.
Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.
Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.
Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.
Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.
Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Källor:
Ström Melin: Världen sedan 1989
UNHCR
Tranströmer: Den stora gåtan
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.