Mamman

Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal.

Så klart saknar jag henne. Inte så att jag tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar.

Jag tror att jag är väldigt präglad av henne. Dels för att jag var hennes första efterlängtade barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa barn kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid ensamma tillsammans.

Möjligen hittar jag här grunden till mitt enorma bekräftelsebehov och ständigt sökande efter uppmärksamhet och uppskattning. Allt det som fick jag av henne. I överflöd. Ensam i fem år.

Inte bra, hör jag psykologen mumla när jag ligger där på soffan. (Skämt).

Så här i vuxen ålder har jag kunnat konstatera att mamma egentligen uppfostrade mig för att klara mig i en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först måste jag ge en bakgrund.

Ingvor Anita. Född Isacksson 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Morfar Ivar var sjöman och ofta borta. Mamma flyttade bort från sin dominerande mor till Leksand där hon gick på folkhögskola.

Sen blev hon till sist sjuksköterska, flyttade till Falun, gifte sig med pappa och fick tre barn. Hon bodde hela sitt vuxna liv i här. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer. Hon hade ett rikt socialt liv.

Kärlek, värme och glädje fick jag med mig i barndomen. Mat och festligheter. Hur man ser ut är viktigt. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv.

Som man är klädd blir man hedd, sa hon ofta. Det är otänkbart att ha shorts på sig, eller gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor hävdade hon.

Något som sitter djupt i mig är synen på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt, och hur man ska hantera att ens förebilder ibland faller ned från sin piedestal.

Och så kvinnor.

Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mamma lärde mig att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, går alltid ett steg efter och öppnar dörren för dem och annat 1800-tals-larv.

Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt.

Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig.

Till mina egna barn försöker jag ge några grundläggande ramar. Sedan får de uppfostra sig själva i mötet med andra människor enligt principen tabula rasaSå har jag fått göra i stor utsträckning. Det har väl gått okej.

Någonstans slår Oidipuskomplex-klockan med stora slag.

Hur det än är med det hade mamma gärna fått vara med ett tag till.

6 reaktioner till “Mamman

  1. Aha! Jag får ofta höra att jag har en märkligt, nästan omodern respekt för auktoriteter och jag vet inte riktigt varför jag har det. Nu faller det på plats, det finns alltså lite mamma i mig trots allt. Jag har börjat tro att mina 13 ensamma år med pappa har gjort att jag 1. Blivit mer och mer tvångsmässig och gillar att turordna (katalogisera) saker.2.Utvecklat ett gott men selektivt minne för till synes obetydliga namn, fraser eller anekdoter. 3. Jag umgås inte med grannar, släkt eller arbetskamrater utan nätverkar heller på avtsånd..

  2. Låter lite likt ett israeliskt resonemang! Det är hur som helst 13 år sen i juli. Tiden går fort när man har tråkigt.

  3. Det var fint skrivet om vår mor! Däremot stället jag inte upp på att jag har ett dåligt morgonhumör! Det resten av världen som inte förstår mig..

Kommentarsfunktionen är stängd.