Bon apetit

Det finns vissa måltider som sticker ut mer än andra.

I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.

Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt.

När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som…..hjärna. Repliken kan någon skicka senapen var förlösande.

Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert hade ett 20-tal ostar på sig. Och han blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla.

Lite portvin gjorde susen till. Den Änglaljuva sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.

En gång gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin.

Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller – om det är något som ser lite extra festligt ut – eller det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs…

Och så vidare.

När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan sa någon: Du, det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.