Till Österland vill jag fara

Nu har jag sett Tallinn.
Och även deltagit i en internationell körfestival för första gången i mitt liv. 

Körsång på tävlingsnivå är en bedömningssport ungefär på samma sätt som konståkning och därför blir tekniskt kunnande och svår repertoar viktigt.

Därför blir i sin tur konkurrensen stenhård bland körer från främst östra Europa. Vi placerade oss fyra och femma av tio-tolv körer i varje kategori vi deltog i. Vi missade att gå vidare till slutspel, grand prix. 

För egen del är jag nöjd, jag sjöng så bra jag kan och förmår.

Men så mycket glädje, värme och impulser jag vunnit. Och så många intressanta människor jag lärt känna lite bättre. För där östkörernas intresse slutar, efter genomfört tävlingsprogram, går Falu kammarkör bara in i en ny fas: festsjungandet.

Där det verkar vara ett jobb för vissa blir det en själslig njutning för oss. Den svenske domaren undslapp sig en kväll på restaurangen Olde Hansa, där vi av en slump stötte ihop, att i kategorin Festsång fick vi högsta poäng.

Det är svårt att förklara. Så låt mig ge några ögonblicksbilder.

Under den stora avslutningsbanketten ville vi sjunga festvisor förstås. Arrangörerna meddelade dock resolut via mikrofonen att nu var det läge att sluta sjunga och i stället ha roligt. Och så slängde man fram ett mediokert men högspelande hårdrocksband.

Kammarkören blev först förvirrad sedermera uttråkad och började småningom troppa av. När jag och Den Änglaljuva skulle gå stötte vi ihop med Jörgen, den godmodige och exakte tenoren från Siljansnäs.

Han stod i foajen och lyssnade på en kör bestående av norskor. Han och uppmanade oss kort att lyssna på det här.

I en gammal hotellfoajé från Sovjet-tiden sjöng dessa norskor suggestiva trolska toner som var helt häpnadsväckande. Kammarkören hängde på tillsammans med en kör från Oregon.

Det var startskottet på en helt fantastisk sångarnatt som inte tog slut innan solen gick upp. Det mäktigaste var kanske när vi sjöng And so it goes för norskor och amerikaner så de rördes till tårar.

Det handlar inte bara om teknik och ljud när man sjunger.

Det klart det skulle sjungas serenader också. Vi pojkar högg tag i en amerikanska medan hennes pojkvän nyfiket filmade det hela. Lite närgånget kan det emellertid bli när Falu kammarkörs manliga sektion sjunger serenad.

När jag efteråt lite generat ursäktade vår entusiasm svarade amerikanerna bara leendes: Don´t apologize – this is priceless.

Trots att jag känner mig lite trött efter dessa intensiva dagar känner jag mig även varm och lycklig. Sång har den effekten på mig. Och upplevelserna i Tallinn med kammarkören vill jag, trots att vi hamnade utanför prispallen, sammanfatta som amerikanerna: it´s priceless!

Vi har Hemkomstkonsert i Dalarnas museum söndag 8:e maj.

4 reaktioner till “Till Österland vill jag fara

  1. Nämen så kul att du skriver här. Håller med, du förmedlade precis den känsla jag hade där! Priceless/ Anonym sopran…

  2. Verkligen helt kanon sammanfattning på resan! Toppen! Hoppas vi gör om det å det snaraste!/Inger(rosa limousin för en riktig sopran)

Kommentarsfunktionen är stängd.