Petit-bourgeois

För det mesta har jag en positiv grundsyn på tillvaron.

Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och vara arg eller ledsen över saker som händer på arbetsplatsen, i familjen eller i vänkretsen. Man får helt enkelt själv ta ansvar för sitt välbefinnande.

Sedan bör man kanske ibland hjälpa andra att må bra, men det är en annan sak.

Jag föraktar emellanåt mitt patetiska, inrutade i-landsliv där en omorganisation på ICA-Maxi får gigantiska proportioner.

Var tusan har de mjölken!? Här ska någon ansvarig tas i kragen!

Jag talade resolut om för kundansvarige, en finnig 25-åring, att anledningen till att jag en gång i tiden bytte affär från Hemköp till ICA-Maxi inte berodde på att Hemköp är förhållandevis dyrt, eller att man slutade saluföra lokalproducerade varor.

Nej, menade jag medan jag demonstrativt rätade på ryggen, lutade mig fram och med låg röst upplyste killen om att det var för att de möblerade om i butiken, serru.

Just det.

Triumferande vände jag på klacken och tågade iväg med min kundvagn. Så ska de tas, jajamän! Vardagshjälten rider iväg mot solnedgången samtidigt som eftertexterna börjar rulla.

Nu är det i alla fall äntligen vår. Därmed kan man ansa skägget utomhus utan att bry sig om att man dräller skäggstrån omkring sig.

Ack, du ljuva småborgerlighet!

Här har du mig.

Och här har du mitt liv.

Hej, meningsfullhet och nytta.