Varning för barn

Ofta påminns man genom sina barn om saker man själv upplevde under sin uppväxt. I dessa lägen försöker jag påminna mig hur jag som barn upplevde saker för att eftersträva att vara den förälder man själv ville ha är man var barn.

Kanske lite tillkrånglat, men ni fattar.

Jag förklarades som icke skolmogen 1977. Detta eftersom jag inte kunde sy en fruktväska. 

Så var det under Palmes 70-tal. En norm sa hur barn skulle vara när de började skolan. Uppfyllde man inte normen var man onormal och fick ta längre tid på sig genom skolsystemet.

Här tror jag man kan finna grunden till Björklunds försök att reformera skolan. Med denna grund kan jag sympatisera. Kanske inte med resultatet, dock. Inte än, i alla fall.

Förmodligen var problemet att jag var lite omogen på en del områden, men så var jag också född sent på året (en dåres försvarstal?). Det har gjorts undersökningar på det där, barn födda sent på året är inte lika framgångsrika, eller tidigt utvecklade, än dem som är födda tidigare på året.

Detta präglade mig under hela min skolgång. Ville jag spela fotboll eller flöjt fick jag inte spela med mina klasskompisar eftersom de var födda 1971.

När jag kom till 1970-gruppen var dessa barn mycket bättre eftersom de hållit på längre. Och inte fick jag nån extra hjälp i skolan, min eventuella omognad skulle lösa sig själv. Det gjorde den visserligen, och jag blev med tiden istället betraktad som lillgammal.

Under rätt många år präglade denna orsakskedja mig. För liten, inte mogen, sämre. Det kompenserade jag med svåra ord (för min ålder) och lära mig en del saker som mina klasskompisar inte kunde.

Men någon vuxenhjälp fick jag inte.

Sedan, på lite olika vägar, träffade jag människor som påverkade mig, jag fick bekräftelse för saker jag var bra på. På många sätt var universitetsvärlden den verkligt stora vändningen i mitt liv.

Och så vidare. Jag blev pappa. Två gånger.

I julas var min äldsta dotter lite bekymrad. Hon skulle sy ett pennfodral och det gick inte bra. Jag fick blåmärken av historiens tunga vingslag, men tog mig samman. Jag är ju pappa nu. Vi pratade en stund kring detta och ytterligare någon dag senare frågade henne en klasskompis hur det gick med pennfodralet.

Jag spetsade öronen. Med darr på underläppen smög jag lycklig, språkbruket till trots, därifrån med min äldsta dotters svar ringade i öronen:

Kollega Pontus säger att alla barn är kristdemokrater. Med det menar han att de är konservativa. Det ska vara samma lika jämt. Fiskpinnar och blodpudding. Mina flickor är extremt mycket så.

Fördelen är dock att en trevlig ritual snabbt blir naturlig. Varje morgon när jag lämnar mina flickor viskar jag i deras öron, medan de får en farvälkram:

Nu vill de inte skiljas åt innan vi upprepat detta mantra.

Jag vill stimulera den snabba tanken och det rörliga sinnet hos mina barn. Detta för att jag tror det är bra egenskaper att ha med sig i livet. När jag var lite arg för att den nya tröjan fick en smutsig armbåge drog Dotter 1 snabbt upp den andra armen och menade att Kolla! Den HÄR är ju ren! En klockren barnvariant på det halvfulla glaset.

Det finns som bekant motgångar också i barnens värld. Min yngsta dotter var lite trumpen härförleden. Problemet var att det inte var så kul att leka med en kompis. Varför? Jo, kompisen har en sån där brorsa.

Man får börja i det lilla för att förstå det stora. Kan jag vara nära mina barns värld och deras bekymmer kan jag kanske vara det när dom blir större också.

Ensamma i det stora hemska 70-talet ska de inte behöva vara, i alla fall.