Skolavslutning II

I veckan delade jag en artikel av Birro på fejan.

Nu är jag inget större fan av honom, men eftersom frågan blossar upp varje år och eftersom jag tycker han just denna gång är något på spåren delande jag den. Det blev en intressant och underhållande debatt.

Min inställning gällande skolavslutning i kyrkan har jag redogjort för tidigare.

I ett sekulärt samhälle ska man inte blanda ihop religiösa riter med övriga samhällsfunktioner. Å andra sidan vill många sjunga sommarpsalmerna.
Inom alla religioner finns ett kärnbudskap som kanske bäst sammanfattas i begreppet Den Gyllene Regeln. Detta budskap återfinns även inom humanism och sekulära livsåskådningar. Tyvärr lever vare sig religion eller sekulära världsåskådningar alltför sällan upp till detta kärnvärde.

Självkännedom och dito kritik är en dygd.

Man får kanske se saker i perspektiv. Är skolavslutningens lokalisering en viktig principsak, ungefär som frågan om kungahusets vara eller icke-vara, får vi väl följa lagen och avskaffa avslutning i kyrkan.

Är det så att en lokal majoritet någonstans ändå vill vara i kyrkan har vi ett dilemma. Men, som Birro säger, är det kanske inte så hemskt att önska Guds välsignelse över någon om man samtidigt beaktar graden av fylla, och vad det för med sig i förlängningen, på studentflaket.

Nej, jag hycklar eller moraliserar inte. Jag gick själv både i kyrkan och var berusad på studenten, dock inte samtidigt.

Intressant är att i den här frågan tycks många bli påtagligt liberala. Man vill ha det på sitt sätt och menar att man måste ta hänsyn till den ickereligiösa individen. Prova att översätta något av det tankesättet på andra samhällsområden.

För principen är väl inte begränsad?

Tro är en helt annat fråga. Och hur man tror. Ur ett internationellt perspektiv är Sverige förvisso ett sekulariserat land. Jag vill dock påstå att svenskarna är precis lika andliga som andra folk. Fast vi känner oss inte hemma i den institutionaliserade formen av religion, längre. Vi går inte till kyrkan utom vid högtidliga tillfällen. Som vid examen.

Svenska kyrkan kan knappast göras ansvarig för vad påven hittar på, eller underlåter att göra. Den får stå på egna ben. I en del avseenden visar man prov på tolerans, som i synen på samkönade vigslar (vilket man som första religiösa samfund i världen genomför).

Detta gör det lite svårt för generell religionskritik av den typ som exempelvis Humanisterna framför att fastna eftersom den inte träffar riktigt rätt.

Andlighet är en stark kraft.

Ryska kyrkan överlevde sjuttio år av förtryck i Sovjetunionen och kineserna är livrädda för Dalai Lama. De tror att han ska sätta igång ett uppror eller befrielsekamp. Han själv tycker att kineserna är lite lustiga då de inte riktigt fattat vem han är.

Jag är en buddhistmunk, som stävar efter upplysning, säger han själv. Kinesiska kommunistpartiet är kanske inte helt uppdaterade på den buddhistiska traditionen. Följ gärna Dalai Lama på twitter. Eller läs hans böcker.

Det är svårt befrämja tolerans med intolerans menar prästen i Stjärnsund, Niklas Lång, lite i samma anda.

Jag själv då? Tja, jag ser mig som agnostiker.

Men samtidigt hoppas jag att det finns någon djupare mening med allt gott som sker i världen: kärleken till mina nära, uppfostran av mina barn eller goda handlingar av alla de slag.

Annars känns det som det onda vinner, på nåt sätt. Eller ännu värre: att ondska och godhet inte spelar någon roll.

Så meningslöst. Så tråkigt. Och så skrämmande. Tänk om kärleken är meningslös. Tänk om kärleken bara är kemi?

Jämför jag mitt synsätt med renodlad ateism ser jag sådan som ett sätt att reducera allt, varje molekyl i kroppen och universum, till ren matematik. Det är då jag blir lite rädd. För då finns det ju ingen fri vilja eller djupare mening med någonting, egentligen. Då finns ju inte ens en mänsklig själ.

Då är det okej att bete sig som massmördaren i Norge eftersom det i det långa loppet inte spelar någon roll.

Det jag pratar om är känsla. Inte logik eller vetenskap. Jag ger därmed  alla hårdhudade ateister öppet mål att i all sin briljans skjuta mig sönder och samman. Här står jag naken beväpnad med min känsla och mitt hopp som enda skydd.

Dock, som jag konstaterat förut, är det väl som Rowan Atkinson säger: rätten att driva med någon viktigare än rätten att förbjuda någon att göra det.

Jag lägger min röst på att vi inte ska fira examen i kyrkan. Då försvinner liksom problemet automatiskt. För det är ett icke-problem, egentligen. Är man intresserad av religion, som jag, kanske Profetens ord kan vara tänkvärda. Många muslimer, judar, kristna och ateister verkar i alla fall tycka så.

Låt er fantasi bygga en hydda i vildmarken innan ni bygger ett hus inom stadens murar. 
Ty såsom ni återvänder hem i skymningen, så gör också den långväga vandraren inom er, den alltid ensamme.
 
Till sist en favorit i repris. Platsen är irrelevant i denna begravning. Men andligheten påtaglig.

7 reaktioner till “Skolavslutning II

  1. Jag håller med dig! Och jag tycker inte matematik är tråkigt utan mycket intressant och spännande. Men vi ser nog lite olika på tillvaron vi ovkså, kanske. Mitt hopp består i att allt det där fantastiska du beskriver (liksom allt dåligt)ska vara värt något mer beständigt än just där och då. (Jo, många njuter av Picasso fortfarande men du fattar hur jag menar…). Har du sett Prometevs? Vi skapades för att möjligheten uppstod? Kärnfrågan är kyrkan som plats för avslutning. Och den intolerans som ibland uppvisas från motståndare till detta är båda fascinerande och lite läskig, matematik eller inte.

  2. Jag tycker verkligen inte att världen och mänskligheten förlorar den endaste lilla känsla av under för att jag inte tror på en gud, tvärtom faktiskt! Den oerhörda rikedom och fantastiska mångfald som universum innehåller, och våran lilla värld med alla människor som kämpar och står i och skapar sådana fantastiska grejer under sina korta livstider är ju enastående fantastiskt! Alla känslor och upplevelser! Varje gång jag läser en bok som är grym, ser ett stycke fantastisk arkitektur, lyssnar på fantastisk musik eller ser en riktigt bar film etc, fylls jag av vördnad och förundran över mänsklighetens fantastiska förmåga att finna nya, kreativa vägar! Matematik som beskriver vår verklighet tycker jag heller inte är tråkigt, tvärtom, ett sådant oerhört elegant sätt att beskriva en värld som är både komplex och enkel på samma gång!

  3. Det är nog många som håller med dig, Max. Jag tror vi helt enkelt ser olika på Tro, människa och universum. Jag kan inte förklara mig bättre än genom texten i inlägget…tack för synpunkterna!

  4. Tack för dina intressanta kommentarer, extra intressant att höra en präst uttala sig. Jag gillar inte heller Birro, normalt sett.

  5. Vill inte skjuta sönder, vill bara förklara hur jag ser det. Uräkta om jag pratar om allt i absoluter, men blir svårt för mig att beskriva hur jag tycker om jag inte gör det, för de är det för mig.”För då finns det ju ingen fri vilja eller djupare mening med någonting, egentligen. Då finns ju inte ens en mänsklig själ.”Måste säga att detta är precis vad jag tror. Och jag tycker inte på något sätt att det Breivik gjorde går att rättfärdiga på något plan. Bara för att livet och existensen i sig själv saknar mening betyder inte att den är meningslös. Brukar säga att livet är som konst, det har ingen mening förutom i sig själv.Varför skulle saker förlora i värde för att de går med otroligt avancerad teknik att uppmäta? Att kärlek ”bara” är kemikalier gör inte känslorna mindre äkta. Min kärlek, min passion, mitt hat och min lycka är lika sann för mig som för den urtida man som aldrig hört ordet kemikalier.För mig känns det som att man trivialiserar hur otroligt avancerat universum är, hur otroligt komplicerade våran biologi är, när man säger ”bara kemi”. Att ren slump, i brist på ett bättre ord, skulle ha skapat något så fantastiskt och vackert som kärlek, är så otroligt osannolikt att man måste älska det. och ta vara på varje minut på denna jord. För oddsen talade för att man aldrig skulle ha fått chansen.Lite snabbt vad jag tycker, alla ar fria att tycka vad de vill.

  6. Det är så spännande att religiösa ord kan vara så omdebatterade, i dagens sekulariserade samhälle. Jag gillar inte Marcus Birro. Men jag gillar hur du resonerar, ganska mycket. Vill bara slänga in en tanke från mig som präst. För mig är uttalandet av orden i välsignelsen en del av sändningen i gudstjänsten (dvs den sista delen av gudstjänsten, vars syfte är att förbereda de som har församlats på att gå ut i världen igen). I det sammanhanget utsägs välsignelsen, att förbereda oss ut i samhället igen, delvis som en slags good-will-wish (med kraften av Gud bakom orden) och delvis som ett sätt att avsluta varje samvaro med att säga: Gud går med. För mig är ORDEN just exakt ord. Ett av Guds många språk för att kommunicera med oss. Guds välsignelse finns överallt ändå. Orden är en påminnelse till oss om att ta till oss den, se den, leva i den. Men det är andra saker också, kyrkobyggnaden till exempel med sitt rika symbolspråk. Redan att vara i kyrkan är att bli utsatt för tanken på att det finns en god Gud som älskar en och att man kan välja att se sitt liv i det perspektivet. Man kan också välja att inte göra det, förstås.Budskapet i den lästa välsignelsen och i kyrkorummets symbolik är detsamma. Ett vill man ha, men inte det andra. Ett tecken på att samhället fäster en större vikt vid symbolerna än vid orden? Eller en mindre vikt?

Kommentarer är stängda.