Lets Dance

Många som anser sig vara ÄKTA Bowie-fans är inte så förtjusta i Let´s Dance. Jag tycker den låten är jättebra. Nu ska jag emellertid bjuda upp någon jag inte ofta annars dansar med. Jag ikläder mig själv rollen som Liberalismen på friarstråt.

—

Hej Vänsterpartiet! Ska vi leka?

Kom igen, se inte så där sur och trumpen ut, jag vet såklart att vi brukar ha svårt att komma överens. Ja, egentligen har vi väl varit osams sedan vi  föddes. Jag är ju lite äldre än du men det har du ofta kompenserat genom råstyrka. När det handlar om våld vinner sällan jag.

Så, tina upp nu, låt mig bjuda på något att dricka. Vad vill du ha? Rödvin eller öl? Det beror kanske på om du är intellektuell  rödvinsvänster eller en lite mer jordnära variant. Vi liberaler tolererar dock alla smaker. Kanske får jag fresta med en Cuba Libre? OKEJ, OKEJ; jag bara skojade! Kom tillbaka, jag ska inte retas. Tummis.

Men den här gången har vi faktiskt något gemensamt du och jag: det här med skolan. Du gillar att allt ska vara statligt av princip. Punkt. Det gör förvisso inte jag men vi liberaler förknippar å andra sidan medborgarnas rätt till likvärdig utbildning med demokratiska grundbultar som frihet, kunskap och förmåga. Och sånt gynnar ju kollektivet också, eller hur?

Härav kommer det sig att jag inte gillar att medborgarnas utbildning knyts till kommunens ekonomi eftersom det finns så stora risker förknippade med detta enligt ovan förda resonemang. Du och jag borde alltså kunna komma fram till samma slutsats utifrån olika horisonter. Hur ofta händer det?

Så låt oss slå oss ihop och driva kravet att återsförstatliga skolan! Okej? Fast jag har ett villkor. Jag anser att staten ska vara huvudman för skolan. Det innebär att privata friskolor, kommunala friskolor och statliga skolor ska kunna verka sida vid sida men alltså med statlig översyn. Inte kommunal. Och inget förbud.

Okej? Deal? Over.

—

Skollagen säger att när elever på gymnasiet (förhoppningsvis gäller det bara omyndiga elever) är frånvarande utan giltig orsak ska läraren kontakta hemmet. Bland alla andra administrativa uppgifter som tillkommit de senaste åren är detta inte en helt okomplicerad historia. Till att börja med krävs en fungerande telefon, exempelvis.

Nu medger oss tekniken att så fort en lärare rapporterar frånvaro utan skäl för en elev i frånvarosystemet går automatiskt ett mail eller sms ut till vederbörandes målsman. Kollegiet är nöjt: åtminstone en tidskrävande arbetsuppgift har förenklats.

Men jag undrar lite, jag. Hur kan det ha blivit så här? Hur har vi lyckats skapa en skolmiljö där system måste sköta saker för att personalen ska orka eller hinna med alla uppgifter? Och kommunen vill spara pengar så då packar vi in än mer i lärartjänsterna och så blir vi alla till sist slavar under systemet. Hej, Babels Hus.

Visst, jag pratar i egen sak. Men låt mig göra en principiell utvikning för att illustrera min poäng. Nedan diskuterade jag att vi bör vara försiktiga med att flytta fram gränserna i avregleringshysteri och i vilket fall tänka över konsekvenserna först. Jag tycker således inte att diverse system ska varna föräldrar när deras barn är frånvarande. System är statiska. Vi bör ha en skola av människor och för människor. Och hur går det förresten ihop med liberalismen? I det här avseendet förespråkar jag mer av nattväktarstat än övervakarstat.

I grundskolan kanske det är mer rimligt. Det är dock principen jag starkt reagerar emot. Är det så viktigt att jaga studiemedlet av skolkare att jag ska ägna mer tid åt det än att förbereda ännu en briljant lektion om Upplysningstiden? Det är i alla händelser mest synd om skolkaren.

Den här typen av problem vill vi ju inte ha.

Björklund: du vill ju att vi lärare ska undervisa mer. Så låt oss göra det. Återförstatliga skolan. Ta med dig vänstern och driv frågan. Och låt oss slippa överevakning och larmsamhälle. Kommer inte en elev till skolan någon dag kan jag klara att ringa hemmet efter ett mänskligt genomtänkt beslut utfrån just den personen och vederbörandes situation. Det klart, det kräver kanske en rimlig arbetssituation förstås. Men ändå: hur svårt kan det vara att i just det här fallet gå från ord till handling?

Jag håller med dagens SvD: ombilda regeringen för att få in lite energi. Ombilda oppositionen också, förresten. Apropå: har du bestämt dig än Vänsterpartiet, vad blir det: paneltupp eller danskung? Jag är en charmig dansör som bemästrar de flesta stilar.

—

De senaste rönen från skolans värld låter oss annars veta att verb är något som man kan sätta utav helvete efter, adjektiv något man sätter skit framför och substantiv jävel efter.

VAR INDIKERAR LÄGE OCH VART RIKTNING, som en fanjunkare allt som oftast vrålade åt oss på Kungl. majt:s Signalregemente nummer ett i Enköping 1990. (Sommaren i city 1990 – året då jag såg Bowie på stadion. Inget slår det. Jag var där. Han var där. Jag minns att jag tänkte att efter detta kunde jag dö lycklig.)

Dom är alltid fel att använda i skrift. Det enklaste tricket (har språklärarna lärt mig) är att byta ut de/dem mot vi/oss. De passar istället för vi.

Det enda ställe man far till är åt helvete.

Fast vem är jag att ta fram argusögonen? Så som jag slarvat med språket, inte minst här på bloggen. Nä, eget tänkande och källkritik är min melodi i klassrummet. Var skeptisk mot allt och skaffa dig kunskap från flera olika perspektiv. Vi 70-talets barn får en skyhög igenkänningsfaktor när vi diskuterar Flourtanten. Gillar du flour eller ej? Varför/varför inte?

Sådant gillar jag mer än att jaga skolkare. Jag bara säger det.