Vita stenen

Det är en dag i maj och jag blir stående framför den vita Nollstenen mitt i Falun. Ibland är tillvaron tidlös och detta är ett sådant tillfälle. Tänk om man kunde frysa tiden, exempelvis när flickorna var tre och fem år. För det var en underbar tid i livet. Nu är de vuxna. Vem är jag egentligen just nu, funderar jag. Utan mål, mening och någon som behöver mig. Hör jag ens hemma här i stan? Andra generationens falubo, som jag är, är väl inget påbrå som imponerar.

Speaker’s corner är en trevlig plats i centrala Falun. Jag sitter där ibland, inte sällan i väntan på något möte i Rådhuset eller repetition med kören i kyrkan. Detta är ett sådant tillfälle. Vrider jag på huvudet ser jag den. Den kan först vara lite svår att upptäcka, inskjuten som den är i kyrkans häck. Mitt emot den mer pampiga Speakers corner, men äldre, ligger den iallafall. Nollstenen. Den som allt utgår ifrån.

Den vita stenen är en tv-serie från 1973 som har blivit en klassiker. Handlingen utspelar sig i en svensk småstad under tidigt 1900-tal. Barnen Fia och Hampus blir grannar och hittar på en lek ”den vita stenen”. För att få stenen måste man först utföra en utmanande uppgift som barnen omväxlande ger varandra. Serien handlar om ensamhet, vänskap och hur fantasi skapar en värld bortom verkligheten.

Jag har fullgjort en uppgift, stenen är min. Barnen har blivit vuxna. Det känns vemodigt. Hur ska jag orientera mig i tillvaron när jag står utan uppgift? Mitt jobb är över, tänker jag i ett tillkämpat försök att muntra upp mig själv, resten är upp barnen och världen. Det känns tomt, det har ju varit så intensivt, så tight. De senaste sju åren har de bara haft mig som förälder. Det är inte så bara, brukar de säga ibland. Det är fint sagt. Mina döttrar sitter ihop. När den yngre på sin artonårsdag för första gången skulle utforska Faluns nattliv var det under den äldres vakande överseende. Deras relation kommer att hålla över tid, tror och hoppas jag.

Nollstenen vid Stora torget var en gång utgångspunkten för all mätning i Falun, dess historia hänger ihop med hur svenska städer organiserades under 1800-talet. Då började landet moderniseras. Det handlade om att bestämma höjder för gator och byggnader, planera avlopp och dränering och göra mer exakta stadsplaner. Problemet var att man saknade ett enhetligt nationellt höjdsystem. Lösningen blev att varje stad ofta hade en lokal nollpunkt – en fast referens från vilket allt utgick ifrån. Nollstenen i Falun placerades vid stadens naturliga centrum: torget.

Jag upptäckte nyligen att Den vita stenen finns på SVT. Jag mindes tillbaka. Särskilt det vemodiga slutet gjorde intryck på samtiden. Fia och Hampus (spoiler!) tvingas att skiljas åt, trots deras starka vänskap. Avskedet är stillsamt och sorgligt, som avsked ofta är. Den vita stenen blir kvar som en symbol för deras vänskap och för barndomen som håller på att ta slut. Serien slutar med känslan av att livet går vidare och att vissa relationer förändrar en för alltid.

Jag tittar länge på Nollstenen. Förbipasserande verkar tycka det är konstigt att jag står och stirrar in i kyrkans vältrimmade häck. Tredje generationen falubor har vuxit upp och jag kan inte göra annat än att hoppas att de hittar sin plats i världen. Jag suckar vid tanken att barnen nu är vuxna.

Så slår det mig. Frågan är inte vem jag är just nu utan vart jag går härnäst. Nollstenen är alltings utgångspunkt, för både stad och människa. Härifrån kan jag gå vart som helst. Så har det alltid varit. Eller åtminstone sedan 1800-talet. Jag vet faktiskt inte hur gammal stenen är, fortsätter mina funderingar medan jag vänder mig om och går ner för torget i svagt sydvästlig riktning. En kort stund, under promenaden hem till Elsborg känns tillvaron tidlös.