En komikers uppväxt/selfie

Hej! Här är jag!

 

Fredrik Adolphson

 

Jag växte upp i ett liberalt/centerhem i det S/M-orienterade Falun. Det gav, i konsekvensens namn, många vänsterkompisar men även en del moderat-polare. Det är, har jag ofta tänkt, bra att präglas av olika perspektiv.

 

liten

 

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i arbetarmiljöer, dalkarl på västkusten eller lantis på Lidingö.

 

80talJag lärde mig tidigt att det funkade att charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten några år senare att det också finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar alls var också mycket nyttig för mig.

Allt detta sammantaget resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det.

Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, är helt immun. Fast det gör inget. Det är nog tur, vid närmare eftertanke.

 

princess

 

Mina föräldrar tog nog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

 

 

Lumpen2

 

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

 

Studentbal

 

Salig mor var mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så?

Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

 

Skäckerfjällen 058

 

Det var inte längre så häftigt att vara pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi centrumgrabbar höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag  mig rätt väl på grund av den respekt det medförde.

Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan där jag gick. Någon hade tröttnat på den snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade.

Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han högt alla blodtörstande hyenor förstå att:

Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! 

Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man med andra ögon på mig. Det var plötsligt okej att vara som jag. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Västra Skolans skräckvälde var besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat.

 

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det som jag behöver.

Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

 

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

 

 

 

 

En tanke på “En komikers uppväxt/selfie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s