Jultomten

Det blev en rätt fröjdefull jul och nyår som avslut på detta, vid en jämförelse, dåliga år.

Vi gjorde lite annorlunda denna gång och hängde på trenden att dela upp firandet. Så länge man har en pulkabacke i närheten ordnar det sig. Vi behövde, för återhämtningens skull, göra så. Efter ett par dagar i snön var man återhämtad och kunde fira jul ordentligt. Tänk att det behövs så lite, ändå.

Julstämningen kan i och för sig vara värd att vänta på lite emellanåt. Men när man ser svågrarnas fantastiska pepparkakshus vet man att julen är här.

Ett misslyckande i mitt föräldraskap är mina tomte-gestaltningar genom åren. Helst min äldsta dotter är, eller har varit, livrädd för tomten. De brutala rumpmas-tomtarna har i min tolkning inte varit särdeles barnvänliga. Den Änglaljuva har givit mig något irriterat ögonkast och undrat exakt vad det är jag inte fattat med konceptet jultomte.

Lite sordin har detta lagt på stämningen.

Dotter 2 har förövrigt inte förstått skillnaden mellan tomten vi bygger ett hus på och den som kommer med paket om jularna. Vår tomt gillar hon inte då det alltid är smutsigt och jobbigt att vara där. Så värst imponerad av tomtegrejen är hon alltså inte, hon heller.

Kort sagt, det har inte varit helt lysande det här med tomteriet. Vare sig här eller där.

Lite orolig var jag sålunda när jag ännu en gång packade upp svärmors numera inte helt för lilla tomtekostym. Nåväl, det fanns inte längre någon undanflykt.

Showtime! Och vi vet ju vem, eller hur? Mmm, just det: Adolphson.

Sagt och gjort, jag harklade mig och deklarerade med lite för hög röst att jag bara skulle gå och köpa en tidning. Omgivningen himlade sig. Dotter 2 lyfte ett öga från paddan och frågade vad en tidning var för något.

Det blev, ja, om inte succé, så nog måste framträdandet jämförelsevis betraktas som en klar framgång. Väl återkommen möttes den tidningsbärande pappan (inget lämnades åt slumpen denna gång) av hänförda döttrar. Pappa! Du missade tomten! Han hade en likadan halsduk som du!

Sedan tog dotter 1 mig åt sidan och berättande i förtroende och utom hörhåll att hon trodde att tomten nog var lite kär i mamma. För han PUSSADE henne! Jag återgäldade förtroendet genom påståendet att vi nog måste ge tomten lite svängrum eftersom han har rätt taskiga arbetstider.

Sedan sjöng jag lite av ren och skär lycka.

Men allvarligt talat, den här killen måste man ju bara älska. Eller hur?

Trots att det finns så mycket olycka i världen och att allt överflöd här hemma därför ibland fastnar lite i halsen finns det inget som slår känslan av att få göra sina barn glada och lyckliga på julen. När det kommer till kritan är detta den minsta beståndsdelen i tillvaron.

För mina barn räknas deras morbröder (mormor och morfar faller mer under samma kategori som föräldrar gör för ett barn som alltid har självklar och oproblematisk tillgång till båda) verkligen in i deras magiska julkänsla.

Det är förvisso en lyx att vara flera just på jul. Tur att det finns insatser för dem som är ensamma också.

I går sa min yngsta dotter till mig när jag fipplade med att få på henne den komplicerade bältes-anordningen i barnstolen (denna tingest måste vara konstruerad endast för att ge stressade småbarnsföräldrar stroke, krupp eller afasi):

Ge inte upp pappa. Man få aldrig ge upp. Ger man upp är man ingen riktig man. 
Något att ta med sig in i 2013 tänker jag.

Nyåret firades, som vanligt, hemma hos Thuresson tillsammans med fler gamla V-dala vänner. Det blev lyckat så när på beslutet att skicka iväg taxin i tron att man lätt skulle få en ny. Jag avslutar med min favoritbild i nyårssammanhang.

Bilden nedan är tagen strax efter 12-slaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest. Tideström, som bjudit oss till Schweiz över nyåret, hade oss som gäster. Det blev en intressant kväll om vilken jag ska berätta mer om någon gång.

Jag nöjer mig med att här återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser och kom ifrån Egypten och sedan diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt:

So, what´s youre business mr Adolphson? 

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton) och var mätt och behaglig till mods. Någon hade bjudit mig sin bästa cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden. Vart jag vände mig resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen kände någon ännu då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet. Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2013 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så.