Baathpartiet

Jag funderar över partiet som skakat fram ledare som Saddam Hussein och Bashar al-Assad.

De grundläggande beskrivningarna av detta parti säger att den ideologiska grunden bygger på någon sorts enhetstanke för alla araber. Den arabiska identiteten på socialistisk grund föder tanken på en självständig arabisk stat.

Översätter vi partiets namn, Baath, till svenska får vi ungefär: Arabiska socialistiska återfödelsepartiet. 

Rörelsen föddes under och efter andra världskriget då de europeiska makterna som dittills kontrollerat dessa områden lämnade ett tomrum efter sig när de inte kunde vara kolonialherrar längre. De hade skeppan full på hemmaplan, så att säga.

Efter 1945 såg världen annorlunda ut och araberna reagerade mot den forna kolonisationen av dem och krävde rätten till sina naturtillgångar och självständighet.

Rörelsen försökte etablera sig i alla arabiska stater och dess historiska legitimitet var det Ottomanska imperiet samt religion. Alla araber hör ihop, de har tidigare gjort det, och så borde det bli igen.

De talar samma språk och delar samma religion (vilket är en sanning med stor modifikation) och borde därför ha en gemensam stat.

Partiet lyckades på 1960-talet ta makten i Irak, delvis med amerikansk hjälp, med Saddam Hussein som ledare och småningom diktator.  Samma sak skedde i Syrien under den nuvarande diktatorns pappa. I båda länderna har under partiets tid vid makten präglats av våld och förtryck.

Vi känner igen historien.

Någon kallar sig socialist men är i själva verket fascist. Ingredienserna är eviga: lite nationalism och hänvisning till en storslagen historia (Ottomanska imperiet) samt sociala reformer för vissa av befolkningen (exempelvis arier, bolsjeviker eller araber), resten av innevånarna (regimkritiker, kurder, judar, romer, homosexuella etcetera) gör man på ett eller annat sätt av med.

(Innan Hitler funderat ut hur Förintelsen skulle genomföras i Europa klurade han på om den kunde ske någon annanstans. Madagaskar, västra Afrika eller till och med Kanada förekom som förslag.)

Lägg därtill en yttre gemensam fiende och en ”längtan” att alla araber (tyskar etcetera) drömmer om att få leva i ett gemensamt land (stor-Tyskland, stor-Japan etcetera som egentligen är deras naturliga tillstånd men som orättvist av fiender och omständigheter berövats dem.

I Irak var det inga större problem, USA gick till sist in och krossade Saddam. Det hade inget, eller väldigt lite, med hans brott mot den egna befolkningen att göra. Det handlade om olja.

Ändå undrar man.

Varför är det så problematiskt att göra samma sak i Syrien där ett ännu större blodbad på civilbefolkningen pågår? Bland annat beror det på att världsläget förändrats. Måhända har, förhoppningsvis, USA lärt dig vad en allt för aggressiv utrikespolitik kan leda till.

Men vi har även Kina och framför allt Ryssland att ta hänsyn till. Putin stödjer Bashar. Sent omsider verkar ändå något vara på gång, nu. Omvärlden överväger att stödja Bashars motståndare.

De är inte första gången regimen i Syrien dödar sina egna medborgare. 1982 försökte olika grupper göra uppror mot den nuvarande diktatorns pappa vilket medförde att armén massakrerade upp mot 25 000 människor.

Bashar vet, eller tror sig veta, hur en slipsten ska dras.