Kunglig vilja och förmåga

I går, efter att Vildvittrorna tystnat och den Änglajuva somnat in, satt jag i min musikstol en stund. Denna gång innehöll lurarna min favoritaria framförd av Jussi.

Följaktligen är det inte så konstigt att jag, med Den Störstes röst i öronen, kom att fundera över den handfull svenskar som verkligen utfört stordåd, de som verkligen gjort skillnad inom sina områden.

Jag tänker alltså inte på sådana som bara är, eller varit, riktigt vassa inom sitt gebit. Nej, jag menar de få extraordinära personer som helt enkelt är bäst.

Top of the line.

Jussi är en sådan. Han är helt otrolig. Den störste. Kungen. Ohotat nummer 1 bland tenorer. För mig är han Gud. Bland kvinnorna är det självfallet Birgit Nilsson som når nästan samma status.

Min favorit i samtiden är Malena Ernman. Hon visar hur man kan ta sin begåvning från ett klassiskt fält till ett nytt. Även det är imponerande. Och modernt.

Jag kan inte avhålla mig en anekdot om Jussi.

Inom operan är det kutym att de som spelar huvudrollerna visar kollegial respekt och tillsammans tar emot applåderna mellan akterna. Jussis motspelare bröt en gång mot detta och ställde sig framför honom på scenen för att ensam ta emot publikens jubel.

Jussi hämnades under andra akten. Istället för att anpassa sin röst till motspelarens gav han allt han hade. Det blev, för att använda sig av en underdrift, svårt för motspelaren att höras.

Birgit Nilsson fick en gång frågan hur det var på toppen. Ensamt svarade hon.

Men alla gillar ju, märkligt nog, inte opera. Film kanske? Ingmar Bergman räknas till en av 1900-talets absolut främsta regissörer.

Andra svenskar som kvalar in i kategorin världsklass är i mina ögon Zlatan, Borg och Stenmark. Kanske rangordnar jag Zlatan högst bland idrottsmännen, vi lär vänta länge på att få se någon av samma kaliber igen.

Men så är han också tämligen osvensk till kynnet. Vi som gillar fotboll kan lätt tappa bort en halvtimme framför You tube och Zlatans alla sköna mål .

Jag tänker självfallet också på Dag Hammarsköld. Att vara FN:s generalsekreterare går väl utanpå det mesta. Får vi en ny svensk sådan snart i Jan Eliasson, tro?

Det är väl det där med engagemang som imponerar. Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Att offra sitt liv för mänskligheten, att gå före med det egna livet som insats, ger dem en självklar plats bland världens eternal good guys.

Jag har tidigare bloggat om en annan, relativt okänd, sådan.

Sen har vi ju förstås baksidan av medaljen. Nämligen de svenskar man kan vara mest besviken på. Alltså de som genom sina förutsättningar kunde åstadkomma så mycket mer än de gör.

Staffan Tappers straffmiss i VM 1974 (Tappan Straffer, ni vet) kanske?

Nej, jag tänker inte på Staffan Tapper.

Det är förövrigt detta jag jobbar med dagligdags. Att hjälpa unga människor att utnyttja sina resurser och förmåga för att finna sin fulla potential. Eller åtminstone börja den utvecklingen.

Förmåga är en sak. Möjligheter en annan. Vilja är avgörande.

Någonstans, för att återgå till svenskar på andra sidan briljansen, kokar det hela ner till monarkin.

Vad kan motivera en modern monarki om dess medlemmar väljer att inte göra mer för utsatta grupper?  Jovisst, kungen gillar naturskydd, scouter och drottningen barn. Den nye prinsen gillar hälsofrågor. Inget ont i det.

Vad de andra gillar vet jag inte riktigt.

Just nu struntar jag i principen om att man i en demokrati inte kan vara född till ett ämbete. För man KAN faktiskt argumentera för en konstitutionell monarki utifrån en demokratisk princip. Det är poängen med demokrati – man kan argumentera för vad som helst.

Men det bryr jag mig som sagt inte om denna sena kväll när detta skrivs. Istället har jag en annan tanke.

Låt staten ta hand om alla slott och ägor som hör till hovstaten och ge mig eller någon annan person 125 miljoner per år, alltså en summa motsvarande apanaget, att uträtta saker för så ska ni få se.

Jag kan tänka mig att det inom varje organisation och kvarter finns eldsjälar som kunde ha användning för den typen av resurser.

Ska monarkin finnas kvar får man nog ändra inställning. Kavla upp ärmarna, ta med en näve stålar och ge sig ut i verkligheten.

Jag skulle vilja framföra följande hälsning till kungahusets medlemmar:

Eders kungliga högheter! Jag gillar er. Jag har inga direkta synpunkter på era privatliv även om det följer ett ansvar med att vara offentliga personer. Jag har respekt för att ni betyder mycket för många människor. Men nu är det dags att leverera på ett helt annat plan om ni som institution vill ha något som helst existensberättigande i 2000-talet.

Ta tag i integrationsfrågor, våld i nära relationer, skolfrågor eller vad tusan som helst. Tänk, exempelvis, om Viktoria och Daniel ät bygga ett stort centrum på Haga för kvinnor som råkat illa ut, eller ett integrationscentrum, eller lät finansiera en specialmottagning för apatiska flyktingbarn.

Det vore att ta tag i folkhälsan på ett påtagligt sätt.

Förutom allt gott detta skulle göra för utsatta och behövande  – tänk vad det skulle göra i goodwill och PR för monarkin.

Och nog skulle det göra det lite svårare att kritisera monarkin än vad fallet är just nu?

Kort sagt: Gör som den fantastiska konstnären Malena Ernman. Flytta den traditionella rollen in i nutiden. Kanske kan ett historiskt exempel i kungens egen gudfar Folke tjäna som exempel?

One thought on “Kunglig vilja och förmåga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s