Ridicule is no shame

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, JAG har ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot.

Huset har blivit jättefint.

När jag vid något tillfälle var på banken frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank!

Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan.

När jag och Den Änglajuva renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad.

När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad.

Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Den Änglaljuva utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder.

Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv.

Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg.

Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans.

Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt. 

Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag KAN inte snickra något alls. Men, vilket tog mig 30 år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna.

Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga.

Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse.

Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte MÅSTE specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta mitt blogg-tema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”  De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?