borgmästaren i wuhan

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.


Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.


Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.


Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.


Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.


Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

valet 2006

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.


Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.


Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!


Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia


Relaterade blogginlägg:

Stancyk

Pandemi

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.


Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.


Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.


Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.


Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.


Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.


Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.


Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

visgoterna och aristrides

Varning! Den här texten innehåller spår av politiskt budskap. De åsikter som återges är just åsikter och de är författarens egna. Dessa åsikter är grundade i principer – passar de inte har jag andra, som Groucho Marx sa.


Det finns saker att lära av historien. Detta är inte bara en klyscha, det är faktiskt sant. Något som inte är sant är att historien återupprepar sig. Men det finns likheter och därav går det alltså att lära sig.


Jag har återkommande intresserat mig för historiska personer som gjort bestående insatser. Intressant är hur någras godhet, men också andras ondska, manifesterats genom inställning, organisation och dokument.

Det svenska passet, i dagens Sverige liksom i andra världskrigets Budapest utfärdat av Raoul Wallenberg, eller arbetstillstånd hos Oscar Schindler är exempel på handlingar som inneburit rättigheter och därmed skillnaden mellan liv och död.

Ett annat exempel. När Frankrike 1940 invaderades av Tyskland försökte många judar fly. För att kunna fly söderut behövdes dokument, visum, från Spanien eller Portugal. Det portugisiska konsulatet i Bordeaux belägrades därför av desperata människor som försökte få sitt exemplar av det livräddande dokumentet.

Den portugisiska regeringen förbjöd att sådana skulle utfärdas men den tjänstgörande konsuln Aristrides de Sousa Mendes gjorde som Wallenberg: han trotsade förbudet.

När de nazistiska trupperna närmade sig arbetade han och personalen i tio dagar dygnet runt med att utfärda och stämpla visum. Mendes hann utfärda tusentals innan han kollapsade av utmattning.

Han avskedades visserligen för detta tilltag men de dokument han utfärdat respekterades av alla myndigheter och nästan 30 000 människor undkom därmed Förintelsen. Det är den största räddningsoperation under kriget som kan tillskrivas en enskild person.


Hunnerna var ett aggressivt krigarfolk från Asien. Detta folk krigade sig under 300-talet västerut och nådde till sist Europas yttre gränser. I Ukraina attackerade man ett annat folk, Goterna, som flydde vidare västerut och år 376 desperata stod vid Donau som utgjorde Romarrikets gräns.

Imperiet var vid den här tiden på dekis och delades förövrigt år 395 där den östra rikshalvan blev den dominerande.

Goterna ville för att undkomma död och nöd söka asyl på på romersk jord – något som inget folk med egen ledare normalt beviljades. Men Goterna beviljades detta, möjligen med baktanken att de skulle utgöra en buffertzon vid imperiets gräns.

Vi känner till den romerska evakueringen av Goterna över Donau genom den romerske historikern Ammianus Marcellinus som återger händelsen i verket ” Res Gstae”.

En samtida romare beskriver scenen vid Donaus gräns:

En stor mängd människor…står på den motsatta stranden…de sträcker ut sina armar i gråt pch klagosång, medan de ber om lov att få fara över.

Evakueringen gick alltså illa. Flyktingmottagandet var dåligt förberett och de romerska soldaterna inte tränade för uppgiften. Goterna evakuerades över den strida floden i små farkoster och i oro över att hunnerna skulle hinna upp dem började de göra egna flytetyg. Många försökte också simma med resultat att många människor dukade under.

Läget blev desperat. Lik flöt omkring, vettskrämda folkmassor trängdes i panik för att komma åt de båtar som fanns att tillgå. Båtar krockade, människor föll i vattnet, skrik och bråk i nattmörkret.

Väl över på andra sidan samlades tusentals människor utan ägodelar i provisoriska läger utan mat, avlopp eller färskt vatten. Snart blev villkoren vidriga. Liken gav upphov till en fruktansvärd stank, sjukdomar utbröt.

Snart började de närboende klaga. Den utlovade hjälpen från romerska myndigheter uteblev vilket medförde svält och ytterligare nöd. Och som alltid i spåren därav: stölder och plundringar och den svarta marknaden.

Nöden tvingade desperata föräldrar att sälja sina egna barn som slavar (vilket var lika otänkbart då som nu). Ett barn byttes bort mot en hund – för att ge övriga i familjen något att äta.

År 377 var läget bortom kontroll och romarna ville flytta lägret. För att lyckas lättare försökte man lönnmörda den gotiske ledaren.

Lönnmordet misslyckades och Rom fick istället ett uppror på halsen. Snart anslöt sig fler folk som också vågat sig över gränsen och flyktingkrisen övergick till ett regelrätt krig.

För att göra en lång historia kort: trettio år senare plundrade visgoterna Rom och en ny historisk epok började: Folkvandringstiden.


Det borde finnas något att lära sig här. Upplever vi idag Folkvandringstiden 2.0? Ska vi inte ta tillvara människors kompetens istället för att avvisa dem till lidande och död? Plundrar de månne snart Rom varvid EU kollapsar?

SD må applådera därvidlag – men man bör vara försiktig med sina önskningar. De kan nämligen gå i uppfyllelse, men kanske inte helt på det sätt som det var tänkt.

Jag skojade när jag citerade Groucho Marx. Jag har inga andra principer än de jag faktiskt har. Låt oss inte frukta, missunna eller hata. Låt oss inte göra (om) historiska misstag.

Låt oss istället älska.

Källor:

Varberg Människan har alltid vandrat

NE.se

Wikipedia

sousamendesfondation.org


relaterade blogginlägg

svarta nejlikan

Folke Bernadotte

Raoul Nordling

bild 67 – min sanning

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.


Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.


Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.


Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.


Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.


Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.


Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.


Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!


Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

mentalitetsproblem

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.


Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.


Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?


Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.

nit och redlighet

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.


Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.


Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.


Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?


Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga


Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?