nit och redlighet

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.


Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.


Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.


Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?


Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga


Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

dysterkvist

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.


Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.


Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.


Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.


Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?


Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?

lagrådet vs asyl

Land ska med lag byggas

Vi kan inte lagstifta i efterhand

Centerpartiet är ohederligt

Nu är alliansen död

Ska inte asylprocessen gälla

Lagrådet har dömt ut förslaget

 

 

Se där ett axplock från de (mer rumsrena) kommentarer jag mött och sett det senaste dygnet gällande Centerns ställningstagande angående ensamkommande flyktingbarn. Lyssna här på motiveringen. 

Just Lagrådets syn på sakernas tillstånd har varit ett återkommande tillhygge i flera offentliga debatter den senaste tiden. Men vad gör egentligen det där rådet?

Lagrådet är en myndighet som granskar (viktiga) lagförslag/ändringar innan de når riksdagen för omröstning. I rådet sitter personer som till vardags är domare (eller före detta domare) i några av landets högsta domstolar.

Det man i praktiken gör är att granska hur ett visst lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten. Rådet granskar också att lagförslaget inte är motsägelsefullt, om den eventuella nya lagen kommer att uppfylla dess syfte samt upplyser om problem som kan uppstå vid tillämpningen av den.

Rådet tar inte, och ska heller inte ta, hänsyn till omständigheter i samhället i övrigt i sin granskning – något som blir extra tydligt i frågan om asyl för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.

Att Lagrådet har synpunkter behöver inte innebära lagen är dålig i sig, det kan lika gärna handla om hur den är formulerad. Lagrådet är, såvitt jag förstår, helt enkelt en remissinstans – om än en rätt tung sådan.

Ur filosofisk, eller politisk, synpunkt behöver kritik från Lagrådet inte automatiskt innebära att ett lagförslag är rakt igenom förkastligt. Ideologisk övertygelse är nämligen inte samma sak som en lag. En lag har sin grund i ett statsskick och ett statsskick har sin grund i en ideologi.

När juridiskt kunniga kommenterar ett lagförslag gör man så utifrån ett visst, visserligen mycket viktigt, befintligt regelverk. Men tänk om det är fel på det befintliga regelverket? Tänk om det inte är uppdaterat, att normen regelverket vilar på ändrats? Eller tänk om regelverket inte fungerar i en viss situation?

Det är där politiken kommer in i bilden.

Är det omöjligt att ändra på regelverk? Givetvis inte. Om vi gör det i god demokratisk ordning är det inte nödvändigtvis något dåligt. En grundlag, exempelvis, förändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.

Att låta sakkunniga styra helt i ett land innebär ämbetsmannastyre – alltså meritokrati. Det är ett system där (bedömd/uppskattad) begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer är det som styr vem som får uppdrag och positioner.

Meritokrati kan ha sina poänger – men är inte demokrati. Om en ledande politiker eller politiskt parti kommer fram till att man inför folkförsamlingen vill lägga fram ett radikalt förslag för att åstadkomma förändring i en given (exceptionell) situation så är det dess fulla rätt.

Det är nämligen därför det finns olika partier som har sin grund i olika ideologier. När tillräckligt många är överens i en given fråga kommer lagar till. Konsensus. Den eller de som inte håller med får lägga fram motförslag inför folkförsamlingen att besluta om.

Svårare är det väl inte. Lagrådet granskar utifrån befintliga lagar – riksdagen godkänner nya på förslag från regeringen.


 

Annie Lööf är jurist. Hon är också en idéburen politiker. Centerpartiets hållning i migrationsfrågan under henne var en väsentlig anledning att jag engagerade mig politiskt, igen. Regeringens förslag att bevilja allmän amnesti för vissa grupper må ha sina brister – ändå känner jag idag stor tillfredsställelse.

Vad beslutet får för övriga inrikespolitiska effekter återstår att se – men att Alliansen inte fungerar på grund av Centerpartiets ställningstagande kan jag inte se som ett relevant argument.

Att man skulle undvika att göra livet bättre för tusentals människor därför att Stefan Löfven inte ska bli statsminister känns inte heller så viktigt att förhålla sig till.

Och vad gäller asylprocessen – ja, men de är ju här. Mitt ibland oss. Tusentals. Jag träffar dem varje dag.

Istället för att ägna tid åt att jaga människor som är här illegalt, därefter på rättsosäkra grunder testa deras ålder, förvara dem på ovärdiga platser och sedan flyga hem (eller bort) dem måste vi försöka lösa situationen.

Vi har i princip stängt gränsen. Nu kan vi ta hand om dessa människor som faktiskt är här, (jaja, och hitta eventuella extremister, javisst) och börja bygga en fungerande framtid för Sverige.

Jag har försökt diskutera frågan lite allmänt, internt och externt, jag har mejlat partikansliet och faktiskt självaste partiledaren – och fått svar. Jag har naturligtvis inget med beslutsgången att göra – men ändå betyder detta mycket för mig.

Igår var dagen när jag på allvar fick tillbaka tron och energin att arbeta politiskt.

Man kan inte förhålla sig till sin egen värdegrund baserat på vad andra människor eller partier tycker. Det är min fasta övertygelse att väljarnas förtroende (eller trovärdighet i största allmänhet) kommer från hur man individ och organisation förhåller sig till sånt.

Jag ser en skillnad i grundvärderingar blottläggas mellan flera borgerliga partier i den här frågan.

Jodå, jag ser också problem med förslaget. Främst två:

1. Det blir ofrånkomligen orättvist mot vissa grupper att vi gör så här. Min bror stockholmspolisen nämnde exempelvis de marockanska gatubarnen.

2. Kön. Det påverkar befolkningsstrukturen att så många män får stanna.

Båda dessa invändningar går dock att bemästra. Och ibland måste det till någon form av alexanderhugg för att lösa ett problem.

Idag är dagen då jag känner stolthet över Centerpartiet, faktiskt också över regeringen (och det är väl första gången den här mandatperioden), och över mitt land.  Det här beslutet, hur omdiskuterat och illa utformat det än må vara, tror jag är just ett sådant beslut som kallas för norm- eller paradigmskiftesbeslut.

Det innebär att jag om många år, vad jag än gör då, kommer att kunna se tillbaka på åtminstone ett tillfälle då jag till hörde en demokratisk organisation som verkligen stod upp för sin övertygelse, trots snålblåsten.

Och det är viktigare än allt.

Det finns tillfällen när det behövs ledare som går sin egen övertygelses väg, som inte följer en skrikande eller viskande majoritets önskan, ledare med orubblig integritet. I brist på bättre exempel – som Churchill.

Tänk om Churchill fallit till föga och lytt deras råd som förespråkade fredsförhandlingar med Hitler? Nej, han visste vad han ansåg om Hitler och följde ensam sin övertygelse. Till sist följde en hel värld honom.

För att citera en vän som inte är, vad jag vet, Centerpartist:

 

Centerpartiet försvarar genom beslutet en humanitär princip som tidigare varit gemensam för samtliga demokratiska partier på ömse sidor av den traditionella och godtyckliga höger–vänster-avgrunden i svensk politik. Att regeringen yxat till ett utomordentligt dåligt regelverk är olyckligt, men det humanitära perspektivet är viktigare.

 

Jag känner för egen del att borgerligheten i Annie Lööf har en ledare med ännu outnyttjad potential. Och för henne och hennes ideal fick jag efter igår än mer energi att jobba, kämpa, på min blygsamma nivå.

 

yes we can

wie schaffen das

framåt

 


Relaterade blogginlägg:

Ensamkommande flyktingbarn

Ensamkommande flyktingbarn – och mer

ensamkommande flyktingbarn – och mer

Jag har fått svar från partikansliet. Det är, från mitt perspektiv sett, inte upplyftande.

Det Centerpartiet sagt när det gäller en allmän amnesti är att man vill se en asylpolitik där det är skyddsskäl som avgör om man får uppehållstillstånd. Amnesti skulle innebära att man bortser från skyddsskälen.

Men det är ju just det som är skälen, tänker jag på min kant. Att man ska bortse från gängse regelverk eftersom situationen är allt annat än normal. Nåväl – en får väl kämpa på, som det heter. Jag hävdar för egen del fortfarande att det är regeringen som äger frågan men jag anser i alla fall att Centerpartiet borde driva den.

Min grundläggande syn på tillvaron gör att jag inte kan förmå mig att se saken på annat vis.


 

Det finns två elever. Ett brödrapar. Den yngre av dem började när familjen kom till Sverige i de lägre klasserna i grundskolan och fick därmed hjälp med grunderna i språket och andra nödvändigheter. Den äldre gick direkt till högstadiet och missade allt det. De båda bröderna fick därmed helt olika resultat och valmöjligheter.

Båda är begåvade men fick vid viktiga skeden i sin utveckling olika stöd och hjälp.

Den ene har idag toppbetyg på en teoretisk utbildning, den andre kämpar för att klara de teoretiska ämnena på en praktisk utbildning. Förstå mig rätt – jag lägger ingen värdering i praktik eller teori. Jag bara säger att samhälle och individ missar begåvningspotential genom att barn och ungdomar får hjälp och utbildning för sent.

För att uttrycka det enkelt: försök själv svara utförligt och nyanserat på en komplicerad fråga på ett språk du inte förstår. Prova, exempelvis, att åka till Irak, bo där ett par månader, varefter du inom deras skolsystem försöker diskutera den sekulära utvecklingen i Irak under Bath-partiet från 1960-talet och framåt.

Svaret ska vara på irakisk arabiska, eller möjligen nordkurdiska. Nej, hörrni – inför allmän amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som finns här.


 

Det har under mars månad diskuterats hur svåra betygskriterierna är att förstå. Jag tycker debatten är lite märklig. Först, innan jag börjar detta resonemang, vill jag säga att jag verkligen inte är Jan Björklunds största supporter. Jag bytte ju parti delvis på grund av honom. Jag har heller inte full koll på grundskolan – jag har ett gymnasieperspektiv.

Det är inte skolministerns uppgift att formulera vare sig uppgifter eller betygskriterier. Att formulera kriterier gör det statliga verket och uppgifter i skolan formuleras av läraren. Det går inte heller att enbart titta på enstaka kriterier för då blir det verkligen obegripligt. Man måste koppla på en uppgift som bygger på kriteriet.

Låt mig förklara. Nedan följer ett A-kriterium i gymnasiekursen Historia 1b.

 

Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

 

Säger inte så mycket, eller hur? Svårt verkar det säkert också. Men om läraren formulerar uppgiften så här kanske det blir lite mer begripligt.

 

Diskutera hur man kan se det första och det andra världskriget som ett enda krig. Använd i ditt svar Versaillesfreden, ekonomisk kris och demokratins fall (Hitlers maktövertagande).

 

En annan uppgift, återigen för A-nivå men på samma kriterium, skulle kunna handla om att jämföra de militära allianserna inför första världskrigets utbrott med vad som händer inom EU i relationen till Ryssland idag. Eller, om du är lagt åt det hållet, med NATO.

För att eleven ska kunna lösa uppgiften måste läraren tillhandahålla material att studera och ha relevanta lektioner förstås.

Så kommer vi till det där med utförligt och nyanserat. Det är ju en tolkningsfråga, det. Men inte heller det är särskilt svårbegripligt. Eleven måste eleven ha tillräcklig faktagrund/förkunskaper för att kunna föra nyanserade resonemang. En nyans är ett perspektiv, att vara nyanserad innebär att kunna se flera perspektiv utan att själv nödvändigtvis ta ställning (utom när det efterfrågas).

Så här tycker Sverigedemokraterna om ensamkommande flyktingbarn, så här tycker Vänsterpartiet. Två tydliga nyansskillnader i en fråga som kräver faktakunskaper.

Återigen, det kanske är olika inom matematik och i grundskolan. Men förlåt min retoriska fråga: hur svårt kan det vara att förstå betygskriterierna?  Inte behövs det forskarutbildningar för det, inte. Jag tycker hursomhelst det är mycket enklare och bättre nu än före gymnasiereformen.

Frågan är varför föräldrarna ska fundera på betygskriterier överhuvudtaget. Det borde ju vara något mellan elev och lärare. Uppgifter, däremot, måste vara formulerade så att en anhörig kan hjälpa till. Varvid läraren tar vid för att bedöma, stödja och kommentera.

Lätt att bedöma är det ju inte. Det blir en subjektiv bedömning – som med all bedömning. Det händer ofta att högpresterande elever ifrågasätter bedömningen. Det normala brukar vara att jag då läser uppgiften igen och går igenom mina anteckningar. Är jag fortfarande osäker ber jag en eller flera kollegor bedöma (utan att jag säger vad jag själv bedömt).

Sedan börjar pedagogens svåraste uppgift – att förklara och motivera sin egen bedömning så den blir begriplig och accepterad. Det brukar dock lösa sig. De flesta elever är förståndiga individer. Även de ensamkommande flyktingbarnen – jag hoppas de får stanna och visa er det.

Och apropå: skolverket har kommit med två intressanta saker sedan reformen sjösattes.

Det ena är det alldeles nyligen fattade beslutet att rektor bestämmer vilka partier som får komma till en skola. Skönt att slippa ickedemokratiska partier.

Det andra sätter fingret på ett intressant dilemma. En lärare kan bortse från vissa kriterier i ett betyg om språkliga förbistringar föreligger. Tanken är att underlätta för den som inte har tillräckliga språkliga kunskaper. Just med hänsyn taget till situationer med ovan nämnda brödrapar, kanske. Frågan är hur vi lärare gör med illa skrivande, blyga svenska ungdomar? Kan vi tillämpa detta även där?

Är det inte bättre att snickra lite på utbildningsväsendet, istället? Låt alla gå i skolan. Länge och mycket och på sina egna villkor.

Låt de ensamma barnen stanna.


 

Relaterade blogginlägg:

Ensamkommande flyktingbarn

ensamkommande flyktingbarn

I veckan var jag på ett lokalt politiskt möte, ett medlemsmöte i centerpartiet.

Jag lyssnade på en person från socialtjänsten som var inbjuden gäst. Mötet handlade om de ensamkommande flyktingbarnens situation. Kommun efter kommun runt om i landet och länet säger nu nej till att hjälpa dessa ungdomar – men det betyder inte nödvändigtvis att kommunerna är grymma eller njugga i sin hantering.

Här följer en kort bakgrund.

De ensamkommande barnen placeras i olika kommuner runt om i landet för att försöka uppnå någon form av proportionalitet. Alla kan ju inte bo på samma plats. De får i allmänhet tak över huvudet och hjälp.

I förekommande fall ska de åldersbestämmas – något som är en helt egen historia. Metoderna för att åldersbestämma människor är kritiserade. Barn har större chans att få stanna än vuxna så det kanske inte är så konstigt om några ljuger om sin ålder.

Därefter vidtar en asylansökningsprocess. Det är nu jag träffar några av dem. De hinner nämligen ofta leva i Sverige i flera år, lära sig språket, rota sig och gå i skolan, innan de får avslag på sin asylansökan varvid avgrunden öppnar sig.

(Därför är det svårt för många att lyckas i skolan då de ofta mår mycket dåligt på grund av sitt förflutna i kombination med oron över att få avslag på sin asylansökan).

Socialtjänsten är ett bottenlöst hål. Det är enorma behov som föreligger och klar blir tjänsten aldrig. Det rullar på, helt enkelt. Jag har suttit tre år i socialnämnden så något om det behjärtansvärda arbetet vet jag ju.

Tjänstemannen på mötet berättade att de beräkningar som gjorts talar om ökade kostnader för att ta hand om de ensamkommande på omkring 11 miljoner under en viss period. Jag har inte koll på budgetperioden – men 11 miljoner på en redan sprängd budget i en kommun av Faluns storlek är rätt mycket.

Men ändå. Prova själv att gå i den behövandes skor. Kan vi inte hjälpas åt? Mötas halvvägs? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Det finns nämligen andra ensamma, trasiga, behövande. Svenskar. Medborgare.

Kan vi lyfta ur en viss grupp ur helheten och säga att de ska prioriteras framför andra? Anna, 16 år, kommer från ett missbrukarhem och har upplevt droger och övergrepp. Hon måste få hjälp annars går hon under.

Varför kan inte Anna få plats på ett hem? Jo, därför att där bor redan Ahmed. Hon är medborgare, inte han. Problemet är att det faktiskt inte är lättare för henne att återvända hem än för honom.

Det är att förenkla resonemanget men det är så populisten resonerar. Och så sprider sig ryktet och vad som därefter kommer. Rasism och elände. Så nej, vi kan inte agera på det viset.

Socialtjänsten bryter mot kommunallagen om de prioriterar bort Anna. Men Ahmed finns ju också. Här, hos oss, finns han – och många med honom. Socialtjänsten kan inget annat göra än att vända sig till kommunens politiska ledning och be om medel och styrning. I Falun är det C, S och MP som styr.

Jag har fullt förtroende för falucenterns ledning. Vårt kommunalråd Joakim Storck gör i mina ögon (även om jag är part i målet) ett mycket bra jobb. Och jag skulle sannolikt inte ta något annat beslut om jag vore i hans kläder.  Hur hårt det än låter – vi inte kan ta hand om dem. Inte på egen hand.

Vi kan ju alltid hoppas på andra aktörer därute i civilsamhället, förstås. Förutom att många redan gör så mycket. Kyrkor, privatpersoner…många fantastiska insatser görs redan.

Frågan ägs helt av regeringen. Varför vill regeringen inte bevilja allmän amnesti? Vi har ju redan i princip stängt gränsen. Låt det vara så ett tag och bevilja allmän amnesti för dem som redan är här.

En sådan amnesti skulle nämligen innebära att alla dessa ensamkommande blev medborgare och därmed en viss kommuns ansvar. Visst, det skulle kräva säkerhetsklassificeringar, undersökningar och insatser och det i sin tur skulle kräva statliga anslag och resurser.

Gör en försiktig jämförelse med allmän vapenamnesti, tänker jag. Varför gör man sådana? Jag menar inte att jämföra flyktingar med vapen – jag menar bara att ibland måste man göra något radikalt, se mellan fingrarna, för att åstadkomma något gott på sikt.

Så varför går inget annat parti än V fram med tanken? Sannolikt, gissar jag, för att man tror att det vore politiskt självmord. Rädslan för att SD ska växa ännu mer är det som styr politiken hos flera partier. Men jag tror inte det behöver bli den självklara konsekvensen.

Hur det än är med den saken – ibland måste man leda en opinion och inte följa den. Ibland måste man ha lite av Churchill i sig och gå sin egen väg istället för att förhandla eller anpassa sig till fienden.

V och C har vuxit lite – måhända bland annat på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Kom igen, riksdagspartier – våga. Det kommer att löna sig. Vore jag MP så skulle jag inte tveka en sekund. Vad har partiet egentligen att förlora? Och ni socialdemokrater, var är er själ? Jag förstår nog hur ni tänker, att ni vill ta tillbaka försvunna SD-väljare. Men är det värt det?

Låt frågan provas av väljarna i val. Förtig den inte.

Personligen är jag för allmän amnesti för ensamkommande flyktingar. Jag tycker däremot inte att en kommun ska agera självrådigt och ta beslut om sådant på egen hand. Det är, som nämnts, ett nationellt ansvar som vilar på regeringen.

Det jag tänker göra är att försöka påverka mitt parti att driva frågan. Kanske blir det ett mejl till Annie, också. Den som eventuellt läser det här och håller med, eller inte, hoppas jag vill engagera sig i ett parti eller i civilsamhället.

Vi diskuterar inte flyktingar som kom igår. Vi pratar om unga människor som bott här länge, ofta i flera år, ungdomar som rotat sig och börjat bygga upp ett liv. De finns här, mitt ibland oss. Ger vi dem en chans, bara en liten, liten, chans, kan stora saker hända.

Jag har nämligen sett det själv. Från början darriga små förskrämda individer som några år senare bär studentmössan på högburet huvud ofta belönade stipendier som kronan på verket.

Det är i dessa lägen jag känner mig som allra stoltast över att kunna kalla mig svensk. Jag känner stolthet över att dela deras nationalitet, stolthet över att fått möjligheten att vara med och  bidra – om än aldrig så lite – och stolthet över att leva i ett land som givit dem chansen.

hyperborea

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.


 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket


 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

Diogenes

Jag gillar cyniker.

Det kan låta lite märkligt, kanske, med tanke på att för de flesta innebär cynism något negativt. Ofta ses en cynisk livshållning som liktydigt med känslokyla eller en illusionslös livshållning.

Men ändå, ofta stämmer det cyniska perspektivet rätt väl med verkligheten. Det är nog därför jag roas av cynikerns lågmälda kommentarer i samtalet. En cyniker ser ofta på tillvaron så som den faktiskt är. Alltså opåverkad av vedertagna uppfattningar om vad som är rätt och rimligt.

Termen cynism härstammar från antikens Grekland (kyniska skolan). Viktigt i denna filosofiska tradition var känslokyla, oberoende och självbehärskning. Alltså idealet för den traditionella brittiske gentlemannen.

Idag anses cynikern som pessimist eftersom vederbörande är kritisk till sin omgivning. Det tycker jag är något bra eftersom detta förhållningssätt står i motsatsförhållande till populismen.

En cyniker ser sakligt på tillvaron. En cyniker är nästan buddhist lika väl som viktoriansk gentleman genom att hen inte gärna hemfaller till överdrivna känsloyttringar. En cyniker gör sig inga illusioner och tror eller anser överhuvudtaget något som det inte finns grund för.

En cyniker är alltså inte särskilt lockad av populistiska tongångar signerade Trump eller Åkesson.

Den mest kända cynikern under antiken var greken Diogenes.


 

Grekland, ja.

På ön Lesbos finns ett flyktingläger som heter Moria. Varför det heter så vet jag inte men omständigheterna för flyktingarna där är omvittnat vidriga. Grekiska myndigheter vill inte flytta eller ta hand om flyktingarna eftersom det i så fall kan locka än fler till ön.

Samma logik som i Sverige och gränskontrollerna, alltså, med en modern term kallad signalpolitik.

Är det en slump? Namnet alltså. Är inte det rätt cyniskt, i så fall? Moria är ju också namnet på Tempelberget i Jerusalem – platsen där Salomo lät resa det templet. Det som senare förstördes av den romerske generalen sedermera kejsaren Titus år 70.

Resterna av templet, västra muren (klagomuren) är judendomens heligaste plats. Inte långt därifrån ligger några av syskonreligionernas heligaste platser, klippmoskén och den heliga gravens kyrka.

Moria borde stå för tro, hopp och glädje i såväl Jerusalem som på Lesbos.

Kanske kommer Tolkien närmare sanningen. Moria, dvärgarnas storslagna plats i Midgård. Moria heter på deras språk  Khazad-dûm men efter dess fall kom den att kallas Moria vilket på alvernas språk betyder den svarta avgrunden.

Jag är förvisso något av en Tolkien-nörd. Det viskas om en ny TV-serie.

Som vanligt har Tolkien rätt. För vill man inträda i Moria måste man säga vän på alviska. Det står ovanför dörren – säg vän och stig in. Man ska yttra ordet på alviska (mellon).

Cynismen tycks mig uppenbar – de flyende kommer till Lesbos, säger att de är vänner och släpps in i den svarta avgrunden.


 

Diogenes, han som grundade den kyniska skolan, bodde enligt traditionen i en tunna. När Alexander den store en gång besökte den berömde filosofen, satt han i sin tunna och lapade sol.

Det var en vacker dag och Diogenes gjorde sig inga illusioner om att åstadkomma något väsentligt. Världserövraren frågade om det var något han kunde göra för den cyniske filosofen.

Ja tack, svarade han, flytta dig lite åt sidan, för du skymmer solen.

Jag gillar cyniker. De drömmer inte om världsherravälde eller köper enkla populistiska lösningar på stora problem. För att en viss ordning ska existera måste människor tro på den och det gör sällan cyniker.

Kanske säger de helt enkelt bara tjenare kompis! och kliver in.


 

Relaterade blogginlägg:

mellon


 

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi