Kythira

Hej SD. Jag har varit utomlands. Det är ett ställe som ligger utanför Sverige så det gillar inte ni. Men nu är jag hemma igen!

Bortom de turistiska allfarvägarna i den Grekiska övärlden ligger ön Kythira, omsjungen av Ulf Peder Olrog och känd för sin olivolja. Den senare håller, även med grekiska mått mätt, hög kvalitet.

Vår lilla by på Kythera
Vår lilla by på Kythira

MDP-sångaren och kommissarien vid Falupolisen, Rehnstam, har nu och då rekommenderat ön för besök samt försett mig med en svensk olivoljetillverkares finfina produkt.

Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att det var just hit min första resa till Grekland skulle gå.

Kythira har en intressant historia. Det mesta handlar föga förvånande om havet på olika sätt. Efter andra världskriget kom merparten av öns befolkning att utvandra till Australien – i stort sett varenda en av öns innevånare har idag släktingar där.

Ättlingar återvänder varje år till Kythira för att fira semester och för att finna sina rötter. Man kan fortfarande se övergivna hus på ön som en påminnelse om massutvandringen.

Annars är det väl fiske, lite turism och oliver som sysselsätter befolkningen idag.

Den gamle och havet
Den gamle och havet

Hettan var tryckande när den äppelkindade familjen rågblond klev av flygplanet direkt ner på landningsbanan tillsammans med ett 20-tal greker. Inne i den lilla ankomsthallen stegade omedelbart en stort leende taxichaufför fram till oss med orden Welcome mr Adolphson!

Senare på väg mot hotellet viskade jag (rätt idiotiskt med tanke på att mannen inte kunde ett ord svenska) en fråga till den Änglaljuva. Jag var lite orolig över hur han kunde veta att det var vi som var vi bara så där.

Hon gav mig ett irriterat ögonkast (av den typ hon brukar när jag inte når min fulla potential) och svarade att jag gissar att det var vårt tysk-klingande efternamn som avslöjade oss. 

Barbar sägs förövrigt betyda en som inte talar grekiska. 

Taxichauffören, Mr Vladis, körde oss till en massa platser vi inte hittade, eller vågade köra själva, till. Alltså i stort sett överallt. Man ska alltid göra sig till vän med bartenders, taxichaufförer, tamburmajorer och städpersonal på resor.

Då kommer man lättare och billigare bortom de krattade manegerna.

Hon som ärvt mitt badintresse
Hon som ärvt mitt badintresse

Varenda gång jag reser, oavsett hur långt, slås jag av briljansen i scenen Royale with cheese från filmen Pulp fiction. Både vad gäller driften med produktplacering i film och eftersom scenen på ett härligt sätt framhäver de faktiska små skillnader som finns mellan platser.

Exempel 1: Osthyveln. I många länder i Europa, och annorstädes på planeten, konsumeras ansenliga mängder ost. Men någon osthyvel, denna förträffliga lilla tingest, står inte att uppbringa inom det aktuella landets gränser.

Exempel 2: Brödrosten. Vid frukostbuffén funderade jag varje morgon över varför man, istället för en vanlig brödrost, bygger ett stort plåtskåp på en halvmeter i diameter och förser det med ett rullande band på vilket man låter en brödskiva passera äver glödande dioder.

Exempel 3: Macken. Man förväntar sig inte att finna en kedjerökande person bakom kassan på bensinstationen. Man förväntar sig inte heller att få assistans vid själva tankningen. Det har vi väl inte fått sedan 1960-talet här hemma. Trevligt.

Hon som inte gjort det
Hon som inte ärvt mitt badintresse.

Självfallet drabbades delar av familjen av magsjuka.

Jag fick ta nattpasset den första natten och begav mig till nattportiern för att försöka få tag på kokat vatten. Vederbörande blev irriterad över avbrottet från sina cigaretter och upplyste mig surt om att this is not Africa – hotellet hade faktiskt en vattenkokare för nödsituationer!

Min sarkastiska underton i svaret impressive undgick mannen och vi kom framöver rätt bra överens eftersom det blev ytterligare ett par avbrott i rökandet för honom under natten.

På hotellets stora altan, med milsvid utsikt över Medelhavet, delade vi till sist en drink (han tyckte jag såg ut att behöva en) och studerade under tystnad (språkförbistring) soluppgången.

Motgång som övergår i sin motsats, så som de ofta plägar.

Efter en halvtimmes orolig sömn, efter en vaknatt som mest handlade om att undanskaffa resultatet av långa timmars eruptioner till övriga familjens nytt och nöje, väcks jag av att någon petar på mig.

Dotter 1, den friska, har sovit gott, vaknat, satt på sig badkläder och simglasögon. Nu står hon bredvid min säng, entusiastiskt leende och med tindrande ögon föreslår hon ett morgonbad.

Det är i ögonblick som dessa man helt lägger bort sin totala fysiska skröplighet. Det är vid dessa tillfällen man finner föräldraskapets grundläggande skyldigheter och lycka. Det klart vi badade.

Souvlaki, tzatziki…får till sist Dotter 2 att tårögd längta efter falukorv.

I hotellets lobby lyckas de små ljuslockiga kosmopoliterna få personalen att sätta på Greklands variant på barnkanalen. Varje morgon. Ingen språkförbistring där inte.

Försöker lära mina elever om Peloponnesos  där i bakgrunden
Försöker lära mina elever om Peloponnesos där i bakgrunden med samma begränsade framgång som vanligt.

Till sist går mina tankar till den lille servitören på strandcaféet, han med kassa-apparaten på magen. Han som så fort någon tjänst utförts slog ut ett litet kvitto vilket han snabbt och elegant placerade hos aktuell gäst. Till sist hade man en hög kvitton att göra upp med innan man gick för dagen.

Som livet i miniatyr. Vi slår alla ut små kvitton som bevis för tjänster vi utför.

There ain´t no such ting as a free lunch.

Det är skönt med semester. Och det skönaste med denna resa var att vi på 10 dagar endast träffade en enda svensk.

Här var det nämligen bara greker, och en och annan australiensare med grekiska rötter, som turistade. Detta gjorde upplevelsen väldigt genuin. Jag gillar inte massturism och rysch-pysch.

Av en slump sprang vi på öns ende svenske oljetillverkare på en lokal marknad i byn Potamos. Han bjöd mina flickor på var sin bakelse. Vi talades vid ett tag. Sedan, med en uppmaning att hälsa kommissarie Rehnstam (vilket härmed får betraktat som utfört), skildes vi åt. Han skulle till apoteket, sa han.

Det finns inget bättre och skönare i livet än att låta bli att tänka. Skulle man kunna säga, om man, som jag, gillar att bygga luftslott. Verkliga som overkliga.

Kythiras sydspets
Kythiras sydspets

En reaktion till “Kythira

Kommentarsfunktionen är stängd.