Karelin, Johansson och Ohlin (David och Goliat)

Jag är ingen vän av matchotyper. Och jag bryr mig inte särdeles mycket om brottning.

Men som sprungen ur 1970- och 80-talen och uppvuxen med den sovjetiska idrottsmystiken vill jag ändå, så att säga, slå ett slag för den ryske brottaren Alexander Karelin.

Han måste vara en av den moderna idrottshistoriens mest framgångsrika utövare. Åtminstone anses han vara världens bästa brottare genom alla tider.

Karelin förlorade under sin karriär inte en enda match förutom den sista då han skadedrabbad föll i OS-finalen i Sidney 2000. Han tog 9 guldmedaljer i VM, 12 i EM och 3 i OS.

Idag är han tydligen politiker. Som politiker i Putin-land kan man kanske också ha nytta av att väga 127 kilo och vara 191 cm lång.

Karelin omgärdas av många berättelser och myter . En beskriver ett tillfälle när han ville hjälpa några vänner att flytta då han bar ett kylskåp på modiga 100 kg, och som normalt krävt flera normalstarka människor att bära, på ena axeln upp för flera trappor.

Skröna eller inte.

Svenske Tomas Johansson var även han en framgångsrik och skicklig brottare. Problemet var bara att han var aktiv samtidigt som Karelin. Johansson tog bara en poäng mot Karelin under hela sin karriär och de möttes många gånger. Johansson har blivit känd som den som gick flest matcher mot Karelin och därigenom uppnått en sorts kultstatus han med.

Karelin själv utsåg förövrigt Johansson till sin farligaste motståndare. Humor eller bara fakta?

Själv kommer jag aldrig att glömma Tomas Johanssons blick när han brottades mot Karelin. Men ändå. Johansson är värd att minnas av flera skäl. Det gjordes ett fint porträtt av honom i Mästarnas mästare. 

Lite på samma sätt som jag ser på Tomas Johansson och hans relation till Karelin ser jag på den gamle folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Istället för att fira en internationell akademisk karriär som professor i nationalekonomi stannade han hemma i Sverige och blev den samlade oppositionens ledargestalt mot det socialdemokratiska maktmonopolet.

Det är viktigt, märker vi inte minst idag, med en fungerande opposition i en demokrati. Den rollen fyllde Ohlin.

Han kunde blivit statsminister. Han borde blivit det om valsystemet sett ut som det gör idag och om han inte blivit orättvist misskrediterad av socialdemokraterna – något jag ämnar återkomma till.