En tredje pappamånad

I går gick FP ut med kravet om en 3:e pappamånad.

Detta tycks reta upp olika konservativa grupper och personer. I går, exempelvis, hamnade jag oförskyllt (nåja, jag hade ju självfallet en synpunkt som drog in mig) i en rätt hetsk diskussion på Twitter.

Det är märkligt, men det är inte så svårt att diskutera med socialister. Även om vi inte håller med varann är de inte så svåra, även om de stundtals blir aggressiva, att komma till rätta med.

Deras världsbild är påfallande ofta ofta bitter och världsfrånvänd eftersom de inte riktigt har förmått göra upp med sitt förflutna och därmed inte klarat att ta med sin ideologi in i nutiden.

De ser oss liberaler som egoister där alla, enligt någon sorts allmänföreställning av amerikansk retorik, är sin egen lyckas smed.

Med konservativa är det lite svårare även om dessa, i likhet med socialister, ofta anser sig framträda med facit varthän de framträder.

Konservativa ser i allmänhet FP som ett beskäftigt uppfostringsparti som anser att människor i sina fria val väljer fel och därför måste styras upp. Vi är i själva verket inte alls liberaler i ordets rätta bemärkelse, utan någon sorts smygsocialister.

Okej. Nu var det ju högerns angrepp och en 3:e pappamånad det gällde.

Först reflekterar jag lite över begreppet ”fritt val”. Vad är det, egentligen? Har alla verkligen möjlighet att göra ett sådant?

Tvärt emot galningen på Aktuellt så hävdar jag att det faktiskt finns klasskillnader i Sverige. Men jag anser inte, till skillnad från oppositionen, att det enbart är regeringen som skapat dessa.

Enligt SCB tar kvinnorna ut ungefär 75-80% av föräldrapenningen, siffrorna varierar lite beroende på år och hur man räknar. Siffrorna för VAB ser ungefär likadana ut.

Är detta resultatet av fria val som familjerna gör och som liberala politiker ska hålla sina klåfingriga fingrar borta ifrån?

Kanske, i en del fall.

Men om det är så att familjen tjänar på att den som får minst inkomstbortfall är hemma med barnen talar väl detta sitt tydliga språk om hur det är ställt med jämställdheten? Jag illustrerar med en fiktiv historia:

Lars och Eva träffas och blir kära. De gifter sig och får barn. Både Lars och Eva har goda utsikter till karriär men Eva är den som är hemma med de båda barnen. Lars är hemma den lagstadgade tid han måste. Eva är genom sina båda graviditeter borta länge från arbetsmarknaden. Efter ett tag tar hon ett halvtidsjobb. Detta är bra, tycker både Lars och Eva, eftersom Eva då kan vara hemma på halvtid och sköta hem och barn. Lars tjänar ju rätt så bra vilket kompenserar Evas inkomstförlust.

Så går tiden. Äktenskapet är inte lyckligt. Lars och Eva skiljer sig av olika anledningar. Efter skilsmässan har Eva dåliga utsikter att återuppta den karriär hon och Lars var överens om att hon skulle lägga åt sidan när hon väntade sitt första barn för tolv år sedan.

Eftersom hon får börja om i karriären vid 45 års ålder halkar hon efter i lön, karriärmöjligheter och sedermera även som pensionär eftersom hon på grund av sitt tillsammans med Lars ingångna fria val får sämre pension. Inget av detta drabbar Lars som hela tiden varit heltidsarbetande i karriären.

När inte alla har samma möjlighet att göra ett fritt val behöver samhället hjälpa till. Detta är verklig liberalism, som jag ser det, i motsats till uppfattningen att alla ska göra de val de kan styrda av de yttre omständigheter (som social status eller andra faktorer) de befinner sig i.

För det är konservatism.

Denna intressekonflikt är förövrigt inte ny eller unik.

Inför frågan om kvinnlig rösträtt var de olika partiernas kvinnor oense. Åsikten att låta det där med att välja landets styrelse var bäst lämnat åt karlarna var allmänt utbredd. Låt det vara så som det alltid varit.

Inför frågan om avkriminaliserande av homosexualitet fanns det gott om, och finns för all del fortfarande, åsikter som hävdade att detta inte borde inte tillåtas.

När FP-ledaren Bengt Westerberg reste kravet om en pappamånad höjdes samma ögonbryn som idag i fasa.

Socialister och konservativa verkar båda, om än utifrån olika perspektiv, behöva påminnas om att kollektivets minsta beståndsdel är individen. Har inte individen möjlighet att göra ett fritt val på lika villkor som andra individer är samhället inte demokratiskt fullt ut.

Jag tycker idag det är viktigt att påminna sig om Elisabeth Tamms citat:

Det måste finnas kvinnor (och män – min anmärkning), modiga och behjärtade nog att stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.