Den trojanska hästen inom oss

Jag blir så…påverkad…av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn.

Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget.

Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man.

En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta.

Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna.

Det ger 48 miljarder kronor.

Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut.

Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar?

Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön.

Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta.

Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl.

För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner.

JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. 

Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag.

Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som väl installerad och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen.

Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. 

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda.

Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen. 

 


 

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör en när en kollega, alltså en lärare, förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera.

Jag gick i taket förstås. En lärare har ett oerhört ansvar. Släpper vi ut vad som helst i klassrummen löser vi kanske ett tillfälligt problem men på sikt gör vi framtida brottsoffer en björntjänst.

Kom i håg siffran 48 miljarder varje år – om vi nu ska prata stålar.

Men att jag klipper alla sociala kontaktytor med vederbörande båtar väl föga. Hen står ju antagligen i klassrummet på måndag igen – oemotsagd.

 


 

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

 


 

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

En reaktion till “Den trojanska hästen inom oss

Kommentarsfunktionen är stängd.