Sierra Stars

2003 spelades junior-VM i fotboll i Finland. En uppmärksammad sak var att stora delar av laget från Sierra Leone, kallat Sierra Stars, stannade och sökte asyl i Finland efter avslutad turnering.

Sierra Leone hade upplevt ett långt och mycket brutalt inbördeskrig och skapandet av ett slagkraftigt landslag var en del i landets framtidssatsning. Många av spelarna bar dock på minnen och upplevelser från det brutala kriget.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det gick som det gick.

Den som varit i Afrika vet hur stora skillnaderna mot Europa är. Och det finns ingen framtid i sikte på länge, åtminstone inte för den vanlige medborgaren. Det finns egentligen bara två vägar ur misären och mot en bättre framtid.

Att träffa, och leva med, en europé.

Att bli professionell idrottsutövare utanför Afrika.

Möjligen borde alltså någon kunnat förutse att det fanns en riskfaktor med på planet från Sierra Leone. Kanske kunde någon reflekterat lite över att tron på det egna landets framtid bleknar en smula hos en individ efter att personen på nära håll upplevt den monumentala rikedomen i Europa.

Om du bor i ett plåtskjul, på landet eller mitt i en storstad (det är egalt, antar jag), tillsammans med en familj och släkt bestående av 10-50 personer, där ingen har någon stadigvarande inkomst, i ett land präglat av ett brutalt och långvarigt krig, och så får du plötsligt leva två veckor mitt i paradiset.

Väljer du då, när de två veckorna är till ända, att snällt åka tillbaka till helvetet igen trots att du kanske tänker att du bättre kan hjälpa dig själv och dina nära genom att ta ett enda litet steg…åt ett annat håll.

Vi människor flyr naturligtvis från krig och elände. Det har vi alltid gjort. Det är en grundläggande biologisk betingelse.

Murarna runt Europa reser sig nu höga samtidigt som de också börjar vittra sönder lite här och där. Men ännu så länge går det, genom att sparka på en boll tillräckligt hårt, att ta sig in i det som Hitler kallade för Festung Europa.

Skillnaden mot andra världskriget är att murarna idag är av ekonomisk art. Men idéströmningen är densamma. De där, de andra, de som är olika, får inte komma hit. Men vi får gärna komma dit. Det är genom konsumtion, semester och export, vill vi ha kontakt.

Sierra Stars blev både hånade och bespottade hemma i Sierra Leone efter sitt avhopp. Men även de som faktiskt återvände fick i efterhand höra att de allt var bra korkade som kom tillbaka efter att ha haft den gyllene biljetten i sin hand.

Vi är alla olika.

De som stannade kvar fick en god framtid, materiellt sett. Enligt finländska sportjournalister har de också bidragit till fotbollens utveckling.

Jag själv har dragit en verklig vinstlott i tillvarons lotteri.

Jag är vit, man och jag är rikare än 90% av världens befolkning. Det är inget jag skäms för, men jag känner tacksamhet. Och så känner jag mig lite futtig som trots att jag är så oerhört privilegierad ibland längtar efter så banala saker som jag ibland gör.

Skuld kan jag känna ibland. Över att jag inte gör mer för andra av min stund på jorden. Jag som är så privilegierad borde kunna göra mer.

Jo, jag är engagerad politiskt, jobbar i skolan, är till och från engagerad i Liberala Kvinnor och Rädda Barnen. Men jag tonar också ner dessa engagemang när det kommer till mina egna barn.

Apropå perspektiv: hemma i Sverige diskuterar vi tårtning av Åkesson. Det är inget nytt med det. Självaste Winston Churchill fick både ägg och rutten frukt sig överöst i början av förra seklet.

Kulturministern och Åkesson kan tillsammans titta på Hela Sverige bakar och utbyta erfarenheter. Kanske kan de komma fram till att rätten att få kasta tårta är viktigare än rätten att förbjuda människor att göra det.

Åkesson borde i mina ögon leva som han lär och åka ut i världen och göra lite nytta istället för att ägna sin tid åt att sitta här hemma och försöka förbjuda människor.

Bättre att bjuda än förbjuda, så att säga

Det är ju det där med rösträtt. Och röstfel.

Lyssna gärna på dokumentären om fotbollslaget från Sierra Leone som blev finländskt.