Äntligen stod presidenten i talarstolen

Äntligen stod Presidenten i talarstolen.

Alla huvuden lyftes. Så, där var han ändå!  Sverige skulle inte bli undanskuffat denna gång såsom så ofta förut.

Presidenten var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Presidenten hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Folket i Sverige kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att se honom på TV i sällskap med sina kamrater, sådana som översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kaptenen.

Han hade tidigare övervakat så förfärligt, att han inte på flera veckor hade kunnat sköta sin tjänst, och svenskarna hade måst klaga på honom, genom att skriva ilskna inlägg på facebook och sedan demonstrera när hans bil i ilfart passerade.

Nu var iallafall Presidenten kommen till Sverige för att hålla räfst och visitation.

Det var inte tvivel om att Presidentens uppförande hade gått över det tillåtnas gräns. Nu, på 2000-talet, var man överseende i fråga om att kriga, men denna mannen hade försummat sitt ämbete för bländverkets skull, och nu skulle han stärka det.

Han stod i talarstolen och väntade, medan sista mediedrevet sjöngs av mediedrevet.

Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i världen, fiender i lilla Sverige. Bland herrskaperna i Ryssland, bland bönderna nere i Grekland, bland barnen i Afghanistan hade han fiender, idel fiender.

Det var en fiende, som intervjuade honom, en fiende, som spelade in intervjun. Hemma i USA hade han fiender. Alla hatade honom, alltifrån de små barnen, ända till bortre Asien, och en stel och styv soldat, som hade varit med i Libyen.

Presidenten skulle ha velat störta ned på sina knän och bedja dem om förbarmande.

Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, då han för fem år sedan besteg denna talarstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ned på demonstranterna, som var ditkomna för att döma honom.

Medan han läste upp inledningen i sitt tal, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans ansikte: det var vreden.

Det var nog sant, att han hade felat, men vem hade rätt att anklaga honom därför? Hade någon sett landet, där han skulle leva?

Fruktan stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Misstänksamheten dröp ned genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte hårda nypor för att kunna hålla modet uppe, då förtalet eller girigheten jagade in genom bräckta rutor, då den vanskötta ekonomin inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?

Han tänkte, att han hade varit just en sådan president, som de förtjänade. De slarvade ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Inbördeskrig, terrordåd, och nog ägnade sig såväl England  som Frankrike åt övervakning!?

Det var gott nog åt dem att ha en sådan president.

Det var på ämbetsresor, då han i sin tunna kostym hade åkt milslångt över frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var långt bort från Guantanamo, det var, då han under yrväder hade måst stiga ur Airforce One och secret service bande väg genom drivor höga som hus, eller då han hade vadat fram genom ruttna demokratier och diktaturer, det var då, som han hade lärt sig att älska övervakningen.

Årets dagar hade släpat sig fram i tung dysterhet. Bonde och herreman hade gått med alla tankar bundna vid drönarnas stoft, men om kvällen hade andarna kastat sina bojor, befriade av att få övervaka världen. Ingivelsen kom, hjärtat värmdes, livet blev strålande, sången klingade, rosor doftade.

NSA hade då för honom blivit en sydländsk blomstergård: druvor och oliver hängde ned över hans huvud, marmorstoder blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och plataner.

Nej, han, Presidenten däruppe på talarstolen, visste, att utan övervakning kunde inte livet levas i den landsändan; alla hans åhörare visste det, och nu ville de döma honom.

De ville slita av honom presidentemblemet, därför att han övervakat deras hus. Ah, alla dessa människor, hade de då, ville de tro, att de hade någon annan Gud än Google?

Han hade läst upp inledningen, och han sträckte på sig  för att tala.

Det var andlös tystnad i Sverige under talet. Men plötsligt högg presidenten med bägge händerna ett säkert tag i talarstolen. Det förekom honom, som om hela församlingen med Snowden i spetsen smög sig uppför trappan till podiet för att rycka kavajen av honom.

Han blickade in i kamerorna och vände inte på huvudet, men han kunde just känna hur de ryckte, och han såg dem så tydligt, både Snowden, och Putin, araberna, Manning, FN:s generalsekreterare, och hela senaten där hemma i en lång rad, slitande och bändande för att få loss hans kavaj.

Och han föreställde sig livligt hur alla dessa, som ryckte så ivrigt, skulle stupa över varandra utför trappan, då kavajen  lossnade. Och hela raden därnere, som inte hade kommit åt att dra i kavajen, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle också falla.

Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han stod, men på samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna. Det var ändå för ohyggligt alltsammans.