Anna Lindh

Det är i drygt tio år sedan mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Tidningarna fylldes av minnesrader men också av ett (i mina ögon) stort mått  journalistiskt trevande.

Efter att man fyllt kolumnerna med hennes karriärs svartbleka fakta verkar man inte riktigt veta vad man skriva eller säga. Man försöker greppa efter hennes politiska arv. Närmast kommer man genom att beskriva hennes…engagemang.

Det är ju vackert så. Men också så outsägligt sorgligt.

Många tycks ha missat, eller struntat i, det uppenbara.

Om Anna Lindh inte fallit offer för ett vansinnesdåd hade hon blivit vald till Göran Perssons efterträdare. Di röde hade törstat att efter Kung Buffel få en ödmjuk och modern socialdemokrat vid rodret.

Och med Anna ingen Mona. Ingen Mona hade definitivt inte givit Håkan möjligheten att bli partiledare.Jag har fortfarande svårt att förlåta (S) för att de på fullt allvar ansåg att den mannen skulle bli landets statsminister.

(S) hade haft Anna länge vid rodret och bland annat på grund av stabiliteten inom partiet inte tappat fullt så mycket. Kanske hade Alliansen inte vunnit valet 2006. Åtminstone hade (S) inte förlorat 2010.

Med Anna hade Sverige fått landets första kvinnliga statsminister.

Bra eller dåligt? Det ligger i betraktarens öga.

Jag tror det varit bra för Sverige eftersom det är viktigt med en fungerande opposition.

Om inte om hade funnits hade jag seglat på ett järnspett över Atlanten.