Silkessnöret

Jag funderar över, sent omsider, att FP med stöd av bland annat S, verkar för att de ledamöter som sitter i riksdagen innevarande mandatperiod ska få behålla sina generösa pensionsvillkor även efter 2014 då reglerna ändras.

Man undrar: hur motiveras detta? Drabbades någon måhända av en tillfällig begåvningsdipp? Tror man på demokrati ska man inte låta sin girighet tala allt för högt.

Jag kommer att tänka den gamla turkiska sedvänjan under sultanatets glansdagar att ge misshagliga ämbetsmän silkessnöret för att, som man uttryckte det i Nordisk Familjebok, taga sig själf av daga genom strypning. 

I våra dagar används ordet som en synonym för avsked. 

Påminner i sammanhanget om Gordon Gekkos tänkvärda ord:

Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures, the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge, has marked the upward surge of mankind and greed, you mark my words, will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the U.S.A

I helgen la jag ut en blänkare på Facebook. Jag skrev:

Om Reinfeldt säger att frågan om skolans återförstatligande inte är aktuell undergräver han Björklunds ställning. Konsekvens: Sveriges liberala parti måste lämna Alliansen.

Jag fick lite mothugg av mer eller mindre seriös karaktär.

Varför skrev jag det? Jo, jag är orolig. Mycket orolig för socialliberala idéer i Sverige.

Vi har äntligen tragglat igenom frågan om staten som huvudman för landets skolor (vilket inte motsätter flera utförare) och via landsmöte fått den inskriven i partiprogrammet. Skolminister och vice statsminister driver frågan internt och externt.

Men han blir plötsligt avfärdad av statsministern som lite kort låter förstå att det inte är på agendan.

Snacka om att få sin position undergrävd. Vilken mening är det att ha ett eget parti under sådana omständigheter?

FP har siffror som skulle varit oacceptabla för bara några år sedan. Vi lyfter liksom inte. Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den borgerliga väljarkåren tror att FP sitter säkert och stödröstar i valet på KD. Och nyliberala C vinner nog en del höger-liberaler på sin politik. C går kanske om FP i valet.

Efter valet ligger FP och darrar på 4%-spärren.

Regeringsskifte. Reinfeldt och Borg får internationella toppjobb och försvinner ur svensk politik. Vad M trollar fram för ersättare har jag ingen aning om.

FP byter ledning. Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm tar över.

MP och V kommer att få ministerposter. Efter tillräckligt många stolle-krav får Löfvén nog och regeringen spricker. S regerar vidare med stöd från FP eftersom FP måste göra något för att synas.

FP samarbetar redan med S i flera kommuner runt om i landet. Dessvärre skulle det inte funka så bra i Falun, kanske.

Är det inte lika bra att ta sig ur Alliansen medan tid är? Alternativt diskutera en tydligare valsamverkan inom Alliansen?

Jag har krävt Björklunds avgång. Jag vill ur Alliansen. Jag tycker ungdomsförbundets krav på legalisering av Cannabis är huvudlös. Det är kanske mig det är fel på?

I natt drömde jag att Björklund i sitt inledningstal på det kommande Riksmötet i mars säger:

Låt mig inleda med: finns Fredrik Adolphson i lokalen? Okej. Får jag be dig att omedelbart lämna såväl riksmötet som partiet?

Det är kanske dags att ge sig själv silkessnöret.

2 reaktioner till “Silkessnöret

Kommentarsfunktionen är stängd.