Mänsklighetens Rottweiler

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu)  inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.