Inledning…till slut

Jag har ett allmänt intresse för retorik. Inför politikens retorik kan jag mest, tyvärr, vara åskådare. I skolans värld har jag däremot erfarenhet sedan 1998 jämväl retoriska studier i bagaget.

Någon sammanfattade retorik som konsten att be människor dra åt helvete på ett sådant sätt att de faktiskt vill göra det.

Om retorikens mål är få uppmärksamhet handlar en lärares retorik om att skapa förutsättningar för lärande. För att lyckas med det måste man få eleverna välvilligt inställda till såväl personen  som ämnet.

Detta är ingen lätt sak. Och när man lyckas är det ändå en framgång som ständigt måste återerövras. En lyckad erfarenhet kan vara helt oanvändbar i en annan klass.

Hela kursens och den enskilda lektionens framgång hänger på inledningens utformning. Beroende på omständigheterna (klassens unika, eller det aktuella ämnets, karaktär) kan man välja en pang på rödbetan-inledning eller ett mer försiktigt närmande.

Ytterligare någon har påstått att någon som framträder inför en ny publik har ungefär 8 sekunder på sig att fånga publikens uppmärksamhet. När det gäller skolelever är jag beredd att hålla med.

En direkt början, som generellt passar bäst för skolmiljö, syftar till att få eleven att vilja lyssna, att fånga uppmärksamheten och få gruppen välvilligt inställd. Detta kan man uppnå på olika sätt.

1. Det oväntade: Man säger helt enkelt något som är totalt oväntat av dig just där och då.

Exempel: Hej. Jag heter Fredrik Adolphson. Jag kör Volvo, och har, senast jag såg efter, en bror, en far, två barn, för höga lån, jag drar omkring på 10 kilos övervikt – jag hävdar själv kraftig benstomme men mina barn säger att jag är fet.

2. Cliffhanger. Man inleder med något spännande eller dagsaktuellt. Exempel: Här kan man lämpligen inlevelsefullt berätta om slaget vid Thermopyle eller liknande.

3. Relevans: Allt du säger måste gå att koppla till målgruppens, alltså elevernas, egen verklighet.

Exempel (detta funkar även som exempel på punkt 2): En snabb jämförelse mellan maktens arkitektur i Romarriket och USA eller Snowden och NSA kontra samma Romarrikes  problemformulering Vem övervakar övervakarna?

4. Det får också gärna vara kul, lekfullt och karaktärsdanande. Den sista något ålderdomliga frasen handlar om självförtroende. Genom att ge exempel på hur ökad kunskapsmängd ökar referensramen och därmed stimulerar tankens fria rörelse och associationsförmåga inspireras eleven förhoppningsvis att försöka göra detsamma.

Varför är allt detta nödvändigt? Jo, helt enkelt för att den som är positiv lättare lyssnar uppmärksamt och därmed är i ett gynnsamt läraktighets-mode.

Man får bättre förutsättningar att nå denna uppmärksamhet om man i kursens inledning lovar att diskutera viktiga, nya och ovanliga ting eller saker som är av betydelse för elevernas eget fortsatta liv.

Just detta kan man man göra på olika sätt. Det är lite lättare inom kurserna Religion och Samhällskunskap än i Historia.

Nyckeln till framgång är att få eleverna att känna sig delaktiga. Och detta är svårt. Särskilt svårt inom teoretiska ämnen som historia.

Det blir lättare om man i presentationerna, eller talet, utgår från sig själv och emellanåt visar sig lika svag och dödlig som alla andra. Då får man oftare publiken välvilligt inställd och man upplevs som genuin – om, men bara om, det du säger har relevans för den som lyssnar.

Jag försöker därför alltid, så långt det är möjligt,  ta min utgångspunkt för undervisningen i elevernas verklighet.

Sedan finns det ju några generella trix som att använda lugnt tempo (vilket är ett av mina svaga kort) och inte alltför tydliga manus. Detta för att ge ett intryck av att vara relativt oförberedd men ändå ha full kontroll.

Ett tal, eller muntlig presentation/föredragning, är en konst, ett nummer, med ett tydligt syfte som framgår ovan. Men det är skillnad eftersom du i en kurs är återkommande och kan planera mer långsiktigt än om det är en one time opportunity.

Vare sig kursinledningen eller lektionerna får vara banala eller alldagliga. Inte heller för långa (vilket är varje lärares dilemma). Dispositionen för varje lektion ska också den vara noga genomtänkt, nästan på klockslaget, men ändå ge sken av att vara spontan.

En god disposition skapar illusionen att det som sägs kommer ur direkt uppriktighet, det verkar relevant och äkta. Nu kanske det man säger ändå låter så men dispositionen underlättar arbetet och behåller publiken välvilligt inställd längre än de annars skulle orka eller vilja.

Det finns två saker man aldrig får göra som lärare.

1. Underskatta din publik. I synnerhet inte gymnasieungdomar. De pulvriserar dig på ett ögonblick om du inte ser upp. För att balansen i klassrummet ska fungera fullt ut är det de, eleverna, som ska känna sig privilegierade som får vara i ditt klassrum.

2. Visa aldrig att du egentligen inte vill vara i klassrummet. Oavsett om du är trött, arg, bitter eller sur på saker inom eller utom skolan. Det finns inget värre än att vara i klorna på någon som visar att vederbörande hellre gör något annat.

Jag brukar inledningsvis hålla ett litet tal till varje klass, ungefär så här:

Jag är högt utbildad. Jag är rätt bra på det jag gör. Om ni ger er hän och vågar satsa kan jag lära er så ofantligt mycket. Om historia, religion eller samhällskunskap javisst. Men ännu mer om själva lärandet. Hur ni knäcker koden, hur ni kan utvecklas, växa och finna er fulla potential. Hur ni tar er in på universitet men också hur ni tar er ut därifrån, om färdigheter bakom själva betyget…ja det finns faktiskt ingen begränsning.

Jag, å min sida, begär egentligen bara en sak av er: dont waste my motherfucking time. 

Och det är alltid knäpptyst därefter.

Parodi är kul. Här kan man se ett inte helt oävet elevexempel.

En reaktion till “Inledning…till slut

Kommentarsfunktionen är stängd.