Tiggare

En gång skulle en person pensioneras på min arbetsplats. Hen ville inte avtackas offentligt utan valde att gå i tysthet. Så kom det sig att när jag en dag skulle hämta en kopp kaffe i personalrummet satt vederbörande där mol allena.

Plötsligt, och det brukade inte hända, bröt hen tystnaden: Det är min sista dag. Om en kvart går jag hem. 

Jag tänkte att när en person på detta sätt väljer att, eller av en slump, tillbringa sin sista kvart av ett helt yrkesliv i min närvaro kunde jag knappast göra annat än att visa tillbörlig respekt och slå mig ner en stund.

Vi pratade om skolan och tillvaron. Exakt på klockslaget reste hen sig och sträckte fram handen. Sedan ångrade hen sig och gav mig en kram. En något stel sådan, men ändå. Och avlägsnade sig för alltid.

Jag blev berörd av den där kramen. Personen kramade mig inte bara för att jag var jag utan också för, tror jag, för att hen sett att det är brukligt vid större avsked. Kanske kramades jag också om som en representant för arbetsplatsen.

Annars är det väl en annan kram som fångat världens intresse på sistone. Mitt i allt elände hittar man ibland ljuspunkter. Saker som gör att man tror på mänskligheten igen.

Jag tänker på den lille pojke som ställde sig mitt i tumultet i Ferguson och delade ut gratis kramar.

Mitt i samma tumult klev en kravallpolis fram och uppmärksammande budskapet.

Jag har satt upp en regel för mig själv. Så fort jag ser en tiggare måste jag skänka pengar. Saken har också kommit upp med Vildvittrorna. Varför sitter de där och tigger, pappa? Är det inte kallt, tror du? De blir berörda.

Men för att de inte ska ge bort mina pengar (då känner de ju inte att de själva gör en insats) får de avstå en viss del av sitt lördagsgodis och de kronor de spar in på detta får de själva skänka.

Den något tveksamma sensmoralen i detta är att de ska avstå något av sitt eget (vid en jämförelse enorma) överflöd till förmån för dem som har det sämre.

De argument jag uppfattat emot att skänka pengar till tiggare sammanfattar jag nu och kommenterar kort:

– Det är ett lokalt problem i Rumänien – man måste ligga på den rumänska staten.

Så är det ju. Men det resonemanget hjälper inte den som sitter utanför min lokala affär. Jag vet att Birgitta Ohlsson reagerade hårt och försökte pressa Rumänien när hon var EU-minister

– Det är organiserat av kriminella som har ligor av tiggare och som själva tar pengarna.

Detta har jag inte sett några trovärdiga bevis på. Men även om så skulle vara fallet ser jag inte det som ett argument att inte skänka. Kanske får de behålla en slant eller kanske misshandlas tiggaren om denne inte når en viss kvot.

– Om man skänker pengar fortsätter/ökar tiggeriet.

Visst. Och om jag blundar och håller för öronen försvinner kanske spöket. Men så kan jag inte se på tillvaron – det är en ren värdegrundsfråga för mig.

– Människor som har sett hur bra de, tiggarna, egentligen har det. Nu senast var det någon som sett en tiggare bli upphämtad i Mercedes.

Vad har det med saken att göra?  Vad vet man egentligen kring omständigheterna för varje människas livsval? Bilen kanske också var familjens hem

Nyligen stannade jag, relativt upprörd efter att ha lyssnat på Studio Ett:s reportage om hur vi svenskar behandlar tiggare, vid utgången till min lokala ICA och pratade lite med en tiggare och skänkte några kronor.

På parkeringen passerade jag en man som surt sa att det var fel av mig att skänka pengar för då kommer de att fortsätta välla in över gränsen. 

Det är inte ofta det händer, men jag är rädd att jag tappade besinningen. Fullständigt.

Jag gick närmare, tittade honom i ansiktet och svarade att jag vill ju det. Jag vill att de ska välla in i sådana massor att sådana som du flyttar härifrån. 

Klentroget tittade han på mig med uppenbart förakt. Sedan gick han bara. Det kanske inte var helt moget av mig. Och kanske är det så här polariserade vi blivit i vårt land. Vi nästan avskyr varandras åsikter – det kanske inte är så konstigt att detta samtalsklimat i slutändan drabbar människor.

De drabbade är alltid de mest utsatta bland oss.

Ett meddelande till Sverigedemokraterna: Ni säger er vilja hjälpa människor på den plats där de lider nöd. Nu har ni er chans. Ni kan nu gå man ur huse och hjälpa tiggarna på alla möjliga upptänkliga sätt.

För det är här de finns. På våra gator. Så upp till bevis!

Som EU-medborgare har man rätt att vara i ett visst EU-land i 3 månader utan visum. Det är sannolikt därför tiggarna inte tar kontakt med de sociala myndigheterna. Det är bättre att klara sig undan myndighetsradarn eftersom myndigheterna tenderar att skärpa sina utvisningsmekanismer.

Men var finns dessa människor när de inte tigger? Var bor de?

En kram kan ha ett starkt symbolvärde. Liksom en spottloska. Det verkar som Sverige blivit ett land där spottloskan, intoleransen och rädslan tagit över.

Jag kan inte tala för er andra – men detta är inte liberalt.  Det påstår jag upplysningsvis inför extravalet i mars.

6 reaktioner till “Tiggare

  1. Tack! Jag förstår precis vad du menar – och gör allt jag kan för att max bestiga en ponny!

  2. Väldigt fin text. Jag slåss mot en rad inneboende känslor i mig när jag ser en tiggare. Jag vill så gärna stanna och prata men oftast skyndar jag förbi. Jag tycker att det är svårt och att det gör ont i en del av mig. Jag förstår att den känslan kan kännas som ett hot till sist. Och hotet blir rädsla, som blir hat. Vilket är så synd. Då stiger vi upp på våra höga hästar och spottar på det vi inte förstår. Hoppas du fortsätter hålla dig borta från höga hästar 🙂

  3. Men man kan ju inte utläsa vemsom gick fram till vem av bilden. I sådana gall är det min beskrivning av händelseförloppet som inte stämmer. Jag kollade inte upp det så noga. Det är själva kramen som är poängen. Och egentligen är det ju nästan ännu bättre om det var pojken som gick fram!

  4. Mycket välskrivet och tänkvärt! Din reaktion mot personen som var emot att skänka pengar till tiggaren är beundransvärd, jag hoppas att jag reagerar på samma sätt i en liknande situation.

Kommentarsfunktionen är stängd.