Kalla pannkakor

Min kusin gick just bort, min syster är svårt sjuk och en tidigare kollega togs precis av cancern. Även om jag själv är vid vigör och tämligen goda vätskor vore det synd att påstå att jag inte påverkas.

För det gör jag. Jag påverkas.

Min tappra syster citerade Kristian Gidlund och hans fantastiska blogg och meddelande krasst att det nu är hon som får äta sina pannkakor kalla.

Apropå blogg kan ju den som vill läsa hennes. Den är väl värd en stund av din tid.

—

Det är viktigt för många att känna samhörighet, en identitet.

Jag hade en kamrat som aldrig riktigt kände sig hemma vare sig här eller där och till slut begick självmord. I Lasermannens Sverige kände han sig aldrig hemma trots sin svenska mamma, sina goda betyg och stora attraktionskraft.

Det är en stor fördel i det mångkulturella samhället att medborgarskapet inte syns utanpå. Men vi måste ändå ta hand om varandra och lagstifta till förmån för utsatta. Och trots att Sverige idag tycks mer polariserat än tidigare hävdar jag att utanförskapet för vissa grupper var blytungt i folkhemmet.

Och vi kan inte börja chakra med medborgarskapet. Once given är det absolut. Man blir inte av med det på grund av ett visst beteende. Jag kommer att kämpa emot varje förslag som på olika sätt vill beskära medborgarskapet för allt jag är värd.

—

Vill någon prata volymer i invandringsfrågan så låt gå.

Här är en sorts volym: varje svensk bär i genomsnitt hem cirka 800 kg mat per år. Tacka tusan för att nyckeln till framgångsrikt företagande stavas p-platser. Mängden mat vi slänger är hiskeligt stor

I min värld är det inte helt rimligt att mot den bakgrunden använda volymbegreppet för att reglera antalet människor att komma hit till vårt rika land.

—

Vissa tyckare känner sig missmodiga inför situationen i Ukraina och tänker att de känner igen Mellankrigstiden. Jag, å min sida, påstår att historien aldrig återupprepar sig men också att vi alltid lever i en mellankrigstid.

När jag är dyster kan tankarna vandra i den riktningen.

—

Nyckeln stavas tillhörighet. Mötesplatser av olika slag och i det stora hela ett tolerant samhälle där individen kan förverkliga sig gör att hen inte känner sig övergiven eller utanför i tider av personlig kris eller i sökande efter en identitet.

Som jag brukar tjata om: kollektivets minsta beståndsdel består av individen: bögen, kvinnan, muslimen, juden, terroristen, rasisten, våldtäktsmannen och barnet.

Alla och en var får stå till svars för sina handlingar. Men nog måste en vision eller politik syfta till göra vardagen säker och framtiden möjlig för individen. Terroristen, våldtäktsmannen och rasisten borde kunna få hjälp att se konsekvenser och alternativ.

Att känna sig utanför samhället, mindre värd eller kanske hotad, föder i sin tur en rädsla, ilska eller förakt för andra kategorier för andra individer.

Jag trillar själv dit ibland.

I går skulle Vildvittrorna bada med några andra Vildvittror: sina kusiner. Tyvärr visade sig hela badhuset och sporthallen under en viss tid vara bokad av tusentals människor i lustiga kläder, illa matchande slipsar, för stora kostymer och färdigknuta flugor i bjärta färger och barn uppklädda till miniatyrer av vuxna.

Jag tänkte att det måste röra sig om något frikyrkligt konvent. När det visade sig att jag hade rätt – Jehovas Vittnen hade massdop och gudstjänst – skämdes jag. Så fördomsfullt och föraktfullt av mig.

För dessa vittnen såg så glada och upprymda ut. Vem är jag och komma med spetsfyndiga frågor i stil med att om endast 144 000 får komma in i himlen och det finns fler än 144 000 Jehovas Vittnen i världen – ja, hur får ni ihop det? Vad är poängen – finns det någon intern väntelista?

Skäms, Adolphson. Det som inte kränker är vare sig min eller samhällets sak. (Möjligen finns det sådana saker inom slutna samfund men det faller utanför ämnet).

För den som ändå känner missmod kan jag berätta att det finns ett O store gud-museum med tillhörande sällskap i Mönsterås. (För de fåkunniga: Carl Bobergs berömda psalm sjungs ofta i många frikyrkor).

Se där ett museum jag aldrig kommer att besöka. Men detta museum är en identitet, tillhörighet och källa till trygghet för många. När pannkakorna kallnar är det en så värdefull sak.

—

Och så kom 80-talet och hälsade på. Tänk så bra jag hade det i juli 1986. Tänk så ljus framtiden var. Även om jag aldrig blev professionell surfare eller framgångsrik Beach boy.