Mats Olsmats

Studentlivet i Uppsala präglas av dess nationer. En studentnation är en samlingsplats för studenter där man kan studera, utöva olika aktiviteter och gå på fest. Som framgår – inte minst av denna blogg – utgör tiden i Uppsala och på V-dala en väsentlig period i mitt liv.

Nationerna är till ursprunget geografiskt indelade efter de gamla stiften. De äldsta är Västgöta och Västmanlands-Dala från 1639.

Man åkte ju liksom inte enkelt hem över loven på 1600-talet så tanken med nationerna var att man skulle kunna umgås med människor hemifrån ändå.

Företeelsen studentnation härrör alltså från en tid när platsen, dess innevånare och omgivningar spelade en helt annan roll i en människas liv än idag.

Här är en kort historik över V-Dala för den som är intresserad. 

Relativt snart ansågs att universitetet behövde ha viss insyn i vad som hände på nationerna och en inspektor, som skulle vara lärare vid akademin och gärna ha anknytning till den aktuella hembygden, tillsattes att övervaka och hjälpa studenterna.

Så kom det sig att jag genom mitt engagemang i V-dala kom i kontakt med nationens inspektor Mats Olsmats – mannen med den djupa basrösten och lågmälda falu-dialekten.

Han påminde ofta om att nationen bör ses som ett socialt komplement till vad studierna kunde erbjuda.

Särskilt som ämbetsman, först Bibliotekarie sedermera Förste Kurator, hade vi mycket med varandra att göra, Mats och jag. Men hans historia gick naturligtvis längre tillbaka. Och den sträckte sig ytterligare nästan tio år efter att jag lämnat nationen.

När det såg mörkt ut för V-dala på 1970-talet gick Mats in tillsammans med några andra och styrde upp verksamheten. Han valdes till inspektor 1981 och blev kvar till 2006. Även ytterligare några år därefter, faktiskt.

Mats hade en lättsam, och enligt min uppfattning pragmatisk, inställning till mycket. Jag kan också tänka mig att det mer tydligt för dagens studenter framgick att han var av en annan tid än för min generation.

Räknar man in allt en ämbetsman på nationen kan delta i blir det rätt mycket. Gasker, styrelse, nationens högsta beslutande organ (Landskap), stipendieverksamhet, besök på andra nationer, andra representationsuppdrag…om det inte handlar om ett tresiffrigt antal middagar så inte är det helt långt borta.

Detta under ett år, alltså. Och i mycket av denna verksamhet deltog Mats i, långt bortom vad man rimligtvis kan begära, i nära 30 år.

Bo Aulin, en annan av nationens gamla tillskyndare, beskrev det så här: Ingen har gjort mer för nationen. Någonsin. Ingen har någonsin gjort mer för någon studentnation.

Spontant vill jag, så här mellan skål och vägg, lyfta fram några minnesbilder.

Självfallet cigarillerna och det något darriga steget när han, som seden bjuder, skulle hoppa upp på scenen i slutet på varje fest för att hålla tacktal och hylla hembygden. Det där steget hade varit nog så vanskligt för vilken 50/60/70/80-åring som helst och man var aldrig riktigt säker på om han skulle klara det.

Men det gjorde han alltid.

Mats lärde mig även en nyttig konst: det sammanfattande talet. Människor tycker om att känna sig delaktiga och Mats kunde – efter att ha sett ut som han sov eller att i tankarna vara långt borta – svara glasklart på varje fråga eller lysande sammanfatta det som hänt under kvällen.

Mats hade den första, och största, mobila telefon jag någonsin sett. Den måste ha vägt 30 kilo.

Har man varit med så länge som Mats kan man alltid sätta saker och ting i perspektiv. Kanske är det där hans största bidrag till V-dala ligger. Sedan behöver man ju inte alltid hålla med om allt han sa eller ens perspektiven som gavs.

Men ofta tycks det mig som att det saknas någon som ger perspektiv varpå den samtida generationen gör om samma gamla misstag. Lite så som man kan se på en gammal kär mormor eller farfar.

Mats sa alltid vad han menade. Han lindade sällan in något. När jag återvände till nationen några år efter att jag slutat kunde jag givetvis inte hålla mig borta från talarstolen. Efteråt sa Mats, när det var hans tur att hålla tal, att det var kul att höra Fredrik tala igen. Lyssna på honom så ofta ni kan, studenter. 

Olsmats
Klassisk bild med Mats i talarstolen Foto: V-Dala Nation

 

Även om jag misstänker att han mest sa detta för att glädja mig så lyckades han i sitt uppsåt. Han visste nämligen hur viktigt tillfället var för mig och han gav mig en offentlig komplimang.

Mats var jämngammal med far och blev som en sorts förlängning på honom. Alltså vill jag påstå att han blev en pusselbit i min slutgiltiga utformning till vuxenlivet – fast i Mats fall handlade det mer om inställningen att undvika att växa upp allt för mycket och allt för fort.

Vi hade kul ihop i nästan ett decennium, Mats och jag. Någon gång sågs vi på gatorna i Falun därefter eftersom han hade sitt sommarställe här.

Hans anhöriga meddelade att han avled i skidspåret i Sälen – alltså i hembygden, den älskade hembyden. Ändå inte ett så dumt slut när allt kommer omkring.

Vila i frid, käre Mats. Vi ses i Nangilima.

Relaterade blogginlägg:

HS och Sigrid

Tal på återträffsgask

marts2
Inspektorsporträttet på Mats Olsmats föreställer honom i klassisk pose på kuratorsexpeditionen.

4 reaktioner till “Mats Olsmats

Kommentarsfunktionen är stängd.