SD och socialismen

Tänk om det inte är så konstigt att så många som tidigare varit socialdemokrater nu röstar på SD, när allt kommer omkring?

När jag blev politiskt medveten var det vanligt att människor kategoriserades efter politisk uppfattning.

Ett förhållningssätt gällde antagandet att alla som röstade på borgerliga partier var egoister och om man istället trodde på solidaritet och rättvisa så fanns det bara ett sätt att visa det på: nämligen genom att vara socialist.

Jag satt rätt ofta som dumdryg tonåring i upprörda diskussioner där jag med emfas hävdade att detta var det största hyckleriet bland alla: uppfattningen att socialister ensamma stod för solidaritet, empati och rättvisa.

Jag hade dock rätt svårt att pedagogiskt förklara vad jag menade med detta. Idag nöjer jag mig med att fastslå liberalismen som den sanna vänsterrörelsen med den enkla motiveringen att alla rättigheter måste vara möjliga att nå för alla individer.

Detta i motsats till traditionell socialism som i praktisk politik ofta utformas så att alla och envar måste göra allt på samma sätt.

Det är det där med generaliseringar. Det blir ofta inte så bra. Visst fanns det egoistiska borgare då och visst gör det så idag. Och visst finns det socialister som, fjärran från våldsvänstern, verkligen tror på solidaritet, jämlikhet, empati och rättvisa.

Men det fanns alltid något under 70- och 80-talen som störde mig med alla dessa självgoda sossar, de som i självgodhetens namn lade patent på godheten, ja, det var något störande med det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Och så i helgen när jag läste om SD:s nya framgångar slog mig en tanke. Tänk om det är så att majoritets-Sverige, alltså de som i stor utsträckning förr var sossar, röstar i egennytta. Och de alltid gjort det.

Det är med den tankegången faktiskt inte märkligt att det är just inom socialdemokratin som SD vunnit sina framgångar. (Jo, jag vet, de flesta strömmar från M till SD men SD är faktiskt enligt vissa mätningar största parti inom LO-kollektivet.

Så länge S byggde ett samhälle som från vaggan till graven tog hand om den traditionelle socialdemokratiske väljaren var partiets position ohotad. Majoritetsväljaren vill nämligen bli omhändertagen. Vederbörande vill bli curlad, ha det tryggt och bra.

Systemet ska fixa allt. Och det klart det skulle ske genom att låta en förmögen överklass betala för det. Inget ont i det, kanske.

Det är nog länge sedan arbetarrörelsen till hundra procent röstade på S. LO-kollektivet har i det nya millenniet fått det så bra att den gamla arbetarretoriken eller politiken inte längre fungerar.

Moderaterna visade fingerfärdighet när de lanserade Nya Moderaterna, men så värst konstigt att så många hoppade över blockgränsen 2006 är det ändå inte. Hade plötsligt socialdemokraternas kärntrupper gått från solidaritet till egoism?

Tro det, den som vill.

Nej, det är nog som det alltid varit. En stor andel människor röstar i egenintresse. Varken mer eller mindre. Man vill kunna lita på systemet och inte anstränga sig – man betalar gärna skatt bara man blir väl omhändertagen.

Nu är man istället rädd. Rädd för globalisering, rädd för invandring, ja, rädd för allt. LO-trupperna känner av konkurrensen utifrån. De som alltid röstat på S är nu plötsligt oroliga för att från-vaggan-till-graven-perspektivet ska försvinna på grund av det tryck invandringen medför på systemet.

Då spelar det ingen roll hur världen ser ut eller att miljontals människor flyr för sina liv. Kastade handgranater i Malmö blir ursäkten för att ta det slutgiltiga klivet över till SD med motiveringen att det nu banne mig får vara nog.

Inga intellektuella, faktabaserade eller värdegrundsmässiga argument biter. För svenskarna röstar i stor utsträckning i egenintresse. Det är som det alltid varit – med den skillnaden att vi idag lever i en mer orolig värld.

Jag talar just nu enbart för mig själv i egenskap av Folkpartist. Vi måste stå alliansfria (eller möjligen tillsammans med Centern) för att kunna driva en verklig socialliberal politik och vi måste våga välja ett nytt progressivt, dynamiskt och modigt ledarskap.

En enig valberedning föreslog på nytt att Jan Björklund ska väljas till partiledare i november. Jag ska dit men jag har ingen annan att rösta på.

Jag är rädd att tåget just gick.

 

2 reaktioner till “SD och socialismen

  1. Kombinera det med övertygelsen att just ditt lokalsamhälle är kört för allt flyttar därifrån, och inget nytt kommer till så är slutsatsen att det bara finns en räddning gjuten.

Kommentarsfunktionen är stängd.