Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt. En dylik tillställning måste utföras med finess, något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen vid utspringet för skolans elever. Jag stod där bland kollegorna och vinkade adjö på det vis vi lärare plägar helt uppfylld av den vemodiga lättnad vi känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat. Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i massan av skyltar. Något var fel. Det var ju en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Så skulle det ju inte vara! Man fångade mig helt off guard. Och så var det, jag fick fira studenten en gång till.
De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt. Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke. Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven… En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet. Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag. Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.
På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar. Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt. Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv. På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander, alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.