Magnus Jacob Crusenstolpe

Det tycks mig som kungahuset intresserar mitt blogg-alter ego. Märkligt – i vanliga livet bryr jag mig inte alls. Tur att man får skriva vad man vill här i landet. I Saudi eller Thailand hade jag riskerat att dömas till en massa piskrapp alternativt en mer snabbare avrättning.

—

En intressant figur i den liberala historien är Magnus Jacob Crusenstolpe. Först konservativ, sedan liberal, debattör, jurist och riksdagsman som med tiden blev mer och mer kritisk mot Karl IV Johans konservativa regering.

Crusenstolpe var huvudperson i ett händelseförlopp som kunde blivit startskottet för en revolution i Sverige på 1830-talet.

Från början och favoriserade kungen Crusenstolpe på grund av hans juridiska och politiska begåvning. Men i och med att Crusenstolpes skrifter blev allt vassare och häcklande i tonen kom han till sist på kant med hovet och majestätet.

Tidningen Crusenstolpe förestod lades ner och han själv blev bakrutt och sattes på gäldstugan på grund av slarv och slöseri.

Om bitterhet över sakernas tillstånd var anledningen till att han till slut blev liberal och regeringskritisk känner jag inte till. Hursomhelst startade han senare en ny tidning som kritiserade kungens regering.

1838 verkar han ha gått alldeles för långt och åtalas för majestätsbrott.

Vad bestod brottet i? Jo, Karl XIV Johans regering hade utsett en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att pika regeringen för dess uppenbara favorisering av hovets, etablissemangets, framstående medlemmar.

Det var inget fel på utnämningen i sig men regeringen hade sammanträtt på en söndag – vilodagen – och följaktligen begått sabbatsbrott. För detta brott utdömdes i samtiden i allmänhet en liten bot och Crusenstolpe ville väl bara retas. Men texten han skrev – i synnerhet det som stod mellan raderna – var det som verkligen upprörde hovet.

Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen… har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.

Crusenstolpe var jurist och förstod självfallet att han anklagade konseljen, det vill säga det kungliga ämbetet eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket på den tiden var lika med majestätsförbrytelse, ett allvarligt brott.

Men hovet ville hämnas och anklagade honom ändå för detta.

Beslutet chockade redaktörerna på tidningarna för anklagelsen var ju absurd. I Stockholm var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet. Det var uppenbart för alla att kungen ville tysta en obekväm röst.

När juryn i målet utsågs kom nästa skandal – alla som utsågs var personer som stod hovet nära. Juryn var alltså jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna. Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, som hade en konfliktfylld relation till Crusenstolpe, försvarade honom.

Domen blev hård – 3 års straffarbete på Vaxholms fästning. Men Ceusenstolpes kritik av makten hade också skaffat honom sympatisörer. Domen ledde till upplopp där demonstranterna högljutt krävde Crusenstoples frigivning.

Kungen och regeringen svarade med att sätta in polis och militär men demonstranterna gav sig inte. Hela tumultet, som kommit att benämnas Crusenstolpska kravallerna krävde två dödsoffer och ett 10-tal sårade.

Crusenstolpe överfördes småningom till Vaxholm för att avtjäna sitt straff men han behandlades väl – exempelvis kunde han ta emot besök, fortsätta sitt politiska författarskap och hans hustru kunde vara hos honom i stort sett hela tiden.

Karl Johan var livrädd – sprungen som han var ur franska revolutionen. Vittnesmål som att han beordrade att hästarna skulle hållas sadlade redo för snabb avfärd samt att han påstods vandrat runt i salarna på slottet vilt gestikulerande och med koleriska utrop i stil med Hugg ner packet! talar om detta.

Fredrika Bremer och Carl Gustaf Geijer är några samtida som kommenterade de Crusenstoplska kravallerna. Kronprinsen, sedermera Oscar I förstod att det nu var läge att bli mer liberal än att fortsätta som konservativ.

Han ansågs också som sådan åtminstone i början. Han var kritisk mot mycket av vad pappa kungen ville eller inte ville genomföra – Oscar strävade å sin sida efter att bevara kungamakten och för att lyckas med det strävade han efter en tillmötesgående och flexibel kungamakt.

—

Frågan som sysselsätter mig är dagens kungahus.

Om vi ser det ur deras synvinkel kan man tänka sig att kungaparets möjligheter att stoppa böcker som Den ovillige monarken eller granskningar av drottningens pappas förehavanden under andra världskriget är mer begränsade än anfäderna på 1800-talet eller kollegorna i Saudiarabien eller Thailand.

Om Victoria strävar efter att monarkin ska bevaras kunde hon, om inte annat, studera sina anfäders Karl Johans och Oscars offentliga ageranden och inbördes relation när marken började brännas under de kungliga tassarna.

Nå – det är kanske dags att göra någon sorts bokslut över dessa fullständigt ointressanta människor. All glans och rikedom – om än begränsade makt – kunde ni använt bättre. Nu är det officiellt – jag kommer ut som republikan.

Hoppas, om inte annat, kompisarna Tage, Pontus med flera gillar mig ännu lite mer nu.

—

Källor

Eva Helen Ulvros: Oscar I

Per Österman, Populär Historia 14:e mars 2001

—

Relaterade blogginlägg:

Kunglig vilja och förmåga