bild 15 – Dinosauriens längtan

BiljardbordetInför bild 15 kom jag plötsligt att tänka på en av mina gamla professorer på Historicum i Uppsala, Torkel Jansson. Jag hade inte så mycket med honom att göra  – jag handleddes istället av den gamle hedersmannen tillika professor Stellan Dahlgren.

Torkel Janssons doktorsavhandling hade den fascinerade titeln Om Adertonhundratalets associationer. Den handlar om en spännande tid i svensk historia mellan 1809 års regeringsform och år 1870.  

I tomrummet mellan två samhällen, det feodala och det kapitalistiska, växte ett frivilligt engagemang fram – ett så kallat associationsväsende. Det gamla feodala samhällets institutioner hade tappat förmågan att upprätthålla sin sammanhållande och problemlösande roll och det kapitalistiska var ännu inte utvecklat.

Så uppstod nya grupper för att stötta statsmakten vilka kallades associationer, och som på frivillig grund engagerade sig inom en mängd områden: skola, religion, fattigvård, nykterhet, sparkassor med mera.

En kanske kan se dem som föregångare till Folkrörelserna vilka skulle komma först under senare delen av 1800-talet och vara mera oberoende från staten och ofta i opposition mot den.

En hör ju – det är inte bara titeln som är fascinerade utan även innehållet. Läs fler doktorsavhandlingar, gott folk!

Det var enligt de flesta historiker inte särskilt mycket bättre förr. Läs Torkels avhandling eller ta dig 5 minuter och lyssna på det här, så får du detta bekräftat.

Jag återvänder ibland till Uppsala och går på olika sorters tillställningar. Saker och ting har förändrats sedan 1990-talet, det är tydligt. Om mina egna sinnen inte duger som bevis har jag även fått bilden bekräftad av en gammal Uppsala-gigant: Mats Olsmats.

Han uttryckte det så här en gång 2011: Jo, ni 90-talister hade det bra. Då var studentlivet som bäst här i stan. Detta sagt av en som (upp)levt studentliv sedan 1950-talet.

När jag senast var i Uppsala befann jag mig i ett rum på V-dala för att dricka kaffe efter middagen. Med mig hade jag, förutom ett gäng glada gamänger, någon form av avec. När jag till sist reste mig – sannolikt för att undfly Darkes enträgna gafflande, för att byta rum ville jag självfallet ta med mig både kaffe och punsch.

Men se, det gick inte alls det. V-dalas alkoholtillstånd medgav inte förflyttningar av det slaget. Det var bara att ta punschen på vacker tand, förlåt, i hand, och återvända till gafflandet. Det var ändå ingen som noterat min bortavaro.

Där genomgick jag en stunds inre kris. Det handlade ju trots allt bara om en promenad på ett par meter. Fick man verkligen inte gå från ett rum till ett annat med ett glas i handen? Vart är (student)nationen på väg?!

Jag stod inför ett val: att ta Det var bättre förr-dörren (även känd som Dinosauriens längtan) eller låta bli. Sedan tänkte jag att den dörren ändå inte skulle leda till någon substantiell plats. Jag släppte det.

I stället återvände jag, i det punschblandade, rosaskimrande minnet, till förr.

Exempelvis till 1994, alltså till en tid då en fritt kunde sväva med eller utan punsch genom Alvar Aaltos stora salar, då vänner ännu hade skoj och storverk fortfarande utverkades.

Plötsligt mindes jag en annan gång då jag efter att lämnat studentlivet återvände till en middag när serveringspersonalen inte serverade påfyllnad om den aktuelle gästen inte satt på sin plats. Och inte gick det att få mer i efterhand heller, trots att man betalat sin biljett inklusive middag.

Vojne, vojne. 

Jag presenterar härmed sinnebilden för förlorad lycka, mitt eget lilla Shangri-La eller et arcadia ego: ett gäng grabbar som kramas i en hög på ett biljardbord.

Mannen med kizz-tungan och ciggen –  (tyvärr var rökning ännu tillåten på V-dala vid tidpunkten…tror jag), Deeped Strandh – var mannen som sedermera vigde mig och Den Änglaljuva, mannen som ligger underst, Magnus Darke, var best man på samma bröllop.

För det är ju det han är: den bästa mannen. Om än inte på biljard just där och då. Jag har bestämt för mig att det var jag som vann. Och det är ju mitt minne.

För det är väl bara i minnet saker och ting var bättre förr. Det är säkert bättre med rejäla regler för alkoholkonsumtion bland studenter. Men kanske också lite tråkigare därmed – kan ju jag säga som inte råkat ställa till med allt för allvarliga ting eller själv råkat illa ut på grund av rusets inverkan.

Ingen vill väl regleras, inte barn, inte en grabbhög på ett biljardbord men ibland kanske det ändå är nödvändigt. Dock vill jag påstå att Sten Selander hade fel i sin dikt som avslutas med orden:

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Det kan man visst det – det förhåller sig precis tvärt om. Det är väl det som är problemet enligt ovan förda resonemang. Å andra sidan sägs det ju att den som inte har barnasinnet kvar kommer inte in i (sin) Guds himmel.

Å tredje sidan var vi alla ett ganska gott associationsväsende för varandra där på V-dala på 90-talet. Vi tog hand om varandra och har än idag en gemensam associationsgrund. Ses vi ofta eller sällan spelar ingen roll – vi plockar bara upp tråden senast det begav sig.


Relaterade bligginlägg

Filosofie magister

Mats Olsmats

Et in arcadia ego

Bild 8

Säldräpare