Halifax

Den nyligen genomförda resan aktualiserade min gamla faiblesse för Winston Churchill. Han var den förste, vad jag vet, att presentera idén om ett enat Europa, en idé som i allt väsentligt tuffat på sedan dess men som nu är hotad.

I land efter land vinner populisterna och nationalisterna enkla poänger, inte minst här hemma är främst V men också SD ute och rider på den populistiska vågen. EU är hotat – både inifrån och utifrån, enligt min mening.

Liksom England var i början av andra världskriget. Saker och ting kunde verkligen gått annorlunda. Den gängse bilden av dåtiden är den av den faste premiärministern som hade såväl nationen som parlamentet som regeringen i sin hand.

Låt mig berätta lite om den brittiske utrikesministern under andra världskriget: Lord Halifax. Det som nedan följer var så känsligt att det var hemligstämplat fram till år 1970, mitt födelseår, och för övrigt tre år innan England blev medlemmar i Europasamarbetet.

—

Det såg mörkt ut 1940. Hitler hade i snabb takt vunnit stora framgångar och Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och småningom Frankrike hade fallit.

Järnaxeln gick mellan Berlin, Rom och Tokyo, Molotov och Ribbentrop hade slutit en icke angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland, Spanien var neutralt men lierat med Tyskland. USA skulle hålla sig utanför kriget, sa landet.

Det är kanske inte så förvånande att ledande britter, så som Halifax, talade om en förhandlingsfred ned Hitler. Tyskarna var helt enkelt för starka, tyckte man. Men Churchill stod emot – han var övertygad om att England måste bekämpa Hitler.

Halifax gillade naturligtvis inte Hitler eller nazisterna men han var också en rationell och pragmatisk politiker. Han tyckte att man måste undersöka möjligheterna till en diplomatisk fred. Han hyllade sunt förnuft och ville rädda det engelska folket och England. Att kriga mot Hitler vore vansinne hävdade han.

Via en svensk affärsman, en viss Birger Dalréus, togs kontakter med Göring och Halifax mötte den italienska ambassadören (britterna ville inte att det tyskvänliga, fascistiska Italien skulle gå in i kriget.)

Tanken var att Mussolini skulle medla fred mellan England och Tyskland. Mot att England inte angreps kunde Halifax tänka sig att ge bort Gibraltar, Malta och afrikanska kolonier till nazisterna.

Halifax motiverade allt detta för att rädda sitt älskade fosterland. Om England får behålla sin självständighet kunde Tyskland få herravälde över kontinenten, resonerade han. Han brydde sig inte mycket om Europa – England var viktigast.

Churchill var ingen duvunge. Han hyllade det brittiska imperiet men hade också släktingar som under tidigare århundraden slagits på kontinenten. Han kunde inte se England som en förvisso självständig men andra rangens stat i Europa.

Bättre kämpa och falla än en förnedrande förhandlingsfred med Hitler, resonerade han.

Churchill hatade tyranni, och totalitära regimer som fascism och kommunism. Han var från början liberal men blev konservativ. Han hade nära band till USA (hans mamma var amerikanska) och han gillade demokrati, i synnerhet den brittiska.

När saken kom upp på regeringsmöten låg Churchill relativt lågt men argumenterade emot Halifax när denne menade att Hitler inte ville förnedra England och att det genom en överenskommelse också kunde förhindras att Frankrike skulle förstöras.

Det var nära. Men tack vare sin övertygelse och politiska skicklighet och rävspel lyckades Churchill manövrera ut Halifax. Bland annat genom några retoriska mästerstycken lyckades han övertyga tillräckligt många i parlamentet om att en förhandlingsfred, separatfred, inte var bra på sikt.

—

Hur hade Europa sett ut om Halifax fått sin vilja igenom? Hur många fler människor hade dött på slagfälten och i koncentrationsläger?

Ett av de mer bisarra argumenten från brexitsidan i den nyligen hållna engelska folkomröstningen är att EU är som Hitler-Tyskland: maktfullkomligt och breder ut sig på andras bekostnad.

Den typen av argument borde räcka för att demaskera populismen för vad den är.

Och så alla dessa populister som säger sig företräda folket mot etablissemanget men som själva är en del av eliten: Trump, Farrage, Johnson, Orban, Le Pen och allt vad de heter.

Det är hyckleri på en sällsamt hög nivå.

Man kan göra mycket i nationens namn men vad är bäst på sikt? Ensamma, självständiga länder som ser om sina egna hus eller länder som samarbetar och hjälper varandra?

Nej, jag är med Winston, jag. Ett enat Europa är bra. Ett enat Europa är mångfald. Ett enat Europa är fred.

Det finns, för att låta lite melodramatisk, tillfällen när en måste stå upp för sin övertygelse och kämpa även om vinden svänger åt ett annat håll. Just nu är en sådan tid, tänker jag.