Gravitas

…kan översättas från latinet till tyngd, allvar, auktoritet. Det kan också betyda värdighet.

Gravitas var en av de absolut viktigaste dygderna för en romare under antiken. I synnerhet gällde detta offentliga personer. En av anledningarna till att kejsar Nero var så djupt hatad av samtiden var inte, konstigt nog, för att han med nutida mått mätt var en galning utan för att han bröt mot gravitas.

—

Det blev lite hett i debatten nyligen. Men det har löst sig med de flesta inblandade. Det finns många bra liberaler. Anledningen till att jag gick i gång är att frågan om samarbete med SD engagerar mig mycket.

Jag har ända sedan 2010 varit kritisk till Jan Björklund. De saker jag diskuterat i samband med att jag lämnade FP (som partiet hette då) har inte efterlämnat någon bitterhet eller ilska hos mig. Jag är inte på något sätt kränkt – det finns helt enkelt inga sådan känslor i mig.

Jag säger detta eftersom jag från L-håll har anklagats för detta då och då. Men, som sagt, saken är löst och jag är inte långsint. Jag gillar när människor har förmåga att diskutera och lösa saker under/efter en konflikt.

Jag skiljer alltid på sak och person. Och, ska i sanningen namn sägas, flera från mitt gamla parti hör fortfarande av sig och beklagar att jag slutat. Men kanske borde jag fokusera på mitt nya?

—

Jag har ett problem. När jag ser någon kränkas, utsättas för personangrepp, på olika sätt fara illa (eller om det händer mig själv) blir jag oförsonlig. Jag driver saker till sin spets tills dess rättvisa i mina ögon skipats eller upprättelser erhållits.

Jag är inte ett dugg pragmatisk utan fylld till bredden av känslor. Jag är en sån som gråter när jag hör/ser/läser reportage om lidande människor och jag har flera gånger i affekt packat väskan för att rusa iväg till någon av världens alla oroshärdar och därmed att lämna mina egna barn vind för våg (nåja – med deras mor) med motiveringen att de redan har det så tryggt och bra.

Hemskt, va?

Det är alltid mina barns mor som talar förstånd med mig, som får mig att lugna ner mig (vilket inte är att säga att inte också hon känner med nödställda). Detta är en problematisk egenskap i allmänhet och helt värdelös i politiken. Ofta har jag rätt, ibland fel, oavsett vilket blir resultatet ofta kaosartat.

Är jag måhända inget annat än en simpel rättshaverist?

Jag inser problemet. Till mitt försvar vill jag anföra att jag lär mig mycket (visserligen den hårda vägen, men ändå) samt att jag till naturen inte är ett dugg misstänksam eller långsint. Har man vunnit min respekt så har man tills motsatsen är bevisad och samma sak gäller konflikter. Är de lösta så är de.

—

Nu gäller det Björklunds utspel (usch vad jag avskyr idrottsfloskler och i synnerhet det här ordet, det är så…oseriöst) om huruvida man bör föra samtal med SD eller inte. Hans huvudargument tycks vara att man måste behandla ett parti som är invalt i riksdagen som alla andra partier annars växer de i sin martyrskap.

Men inte samarbeta med dem, säger han.

Jag ställde en öppen fråga på Facebook – främst riktad till alla i det partiet jag känner – för att bilda mig en uppfattning genom argument. Det blev bitvis intressant och alltså en lite hätsk debatt som gick över styr (men, som sagt, det har i stort sett löst sig med alla).

En fri och öppen debatt kan väl aldrig vara skadlig? Det gäller dels vad Liberalernas partiledare egentligen menar och dels huruvida samtal bör föras med ett, som jag ser det, rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

I sakfrågan argumenterar jag ungefär så här:

Om att inbjuda SD till diskussioner kring infrastruktur: Hitler (inga jämförelser i övrigt) hade en politik för infrastruktur som (tyvärr) var jättebra på många sätt. Det Sovjetiska tågsystemet/tunnelbanan sägs ha varit fantastiskt och alltid i tid.

Det är ingen demokratisk rättighet för SD:s väljare att deras parti bjuds in till något alls.  Sverige kan nämligen regeras ändå. Dessa väljare gjorde sitt val efter att alla partier redovisat sina ställningstaganden (bland annat hur man ser på SD) i god demokratisk ordning.

Väljer man att bjuda in till samtal utan att SD nyanserat sig i en mängd frågor så bidrar man till att deras åsikter blandas upp med sådana som hittills rymts i vårt samhälle och alltså riskerar vi en (i mina ögon djupt olycklig) normförskjutning genopm SD:s deltagande i samtal.

Det får prata för den som gitter lyssna men det är också en demokratisk rättighet att låta bli att diskutera.

Vi är många liberaler som vänder oss emot Björklunds resonemang. SD kan ha ett jättebra förslag om exempelvis hur vården bör utformas – men i samma stund vi diskuterar det får vi även ovillkorligen en massa annat på köpet (rasism, homofobi etcetera) och det kan åtminstone jag aldrig acceptera.

—

En sak är säker – jag måste släppa L och fokusera på mitt nya parti C. Men jag känner mig lite dyster. Jag spelar politikerspelet dåligt, inser jag. Jag måste, blir min smärtsamma insikt, jobba med min gravitas.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Hos mig är det förra i bland (mycket) svagare än det senare. Och som en tröst för tigerhjärtan meddelas härmed att jag jobbar med det.

—

Lyssna gärna på Lotta Bromes intervju av Jan Björklund här (31 minuter in i varianten utan musik).

Läs gärna Birgitta Ohlssons ställningstagande här.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien