Flynneffekten

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

—

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

—

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

—

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

—

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

—

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

—

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

—

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

—

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.