Jag återkommer, märker jag, till att dra historiska paralleller till att människor idag flyr – jag gör det på mina lektioner, i samtal och här på bloggen.
—
Mellan åren 1949 och 1961, exempelvis, försökte 2,7 miljoner människor fly.
De flydde över gränsen från Öst- till Västberlin. De flydde från förtryck till frihet. Det var ju inte så bra, resonerade Sovjet/DDR, varför man uppförde en mur vilken fungerade som effektiv flyktingspärr.
Endast omkring 5 000 personer lyckades rymma till väst efter att muren restes 1961.
Helt fick man inte bukt med flyktförsöken vilka fortsatte under hela murens existens. Aktuella siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök över muren varierar mellan 136 och 206 beroende på vilka källor man föredrar.
136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum.
Trots att det var förenat med livsfara provade människor i Östberlin alla möjliga livsfarliga sätt att fly över muren. Ett vanligt tillvägagångssätt under murens första år var att gräva tunnlar från bostäder nära muren in i västsektorn och för att få stopp på det började DDR-regimen med att gräva ner minor.
Andra vanliga flyktsätt var att bygga om bilar så att människor kunde gömmas i utrymmen där gränsvakterna inte skulle leta.
Den förste som sköts till döds under ett flyktförsök var 24-årige Günter Litfin som den 24 augusti 1961, bara elva dagar efter det att muren uppförts, försökte simma över floden Spree från den östra sidan till den västra när han sköts till döds av en vakt.
Det kanske mest uppmärksammade flyktförsöket ägde rum 1962 vid Checkpoint Charlie. Två unga östtyska män försökte ta sig över muren till väst. En lyckades, medan den andre träffades av flera kulor från de östtyska gränsvakterna och blev liggande svårt sårad på östtyska sidan av muren.
Människor från västsidan slängde över förband och första hjälpen-kit i försök att rädda honom, men förgäves. När han till slut dog av skadorna fördes hans kropp bort. Det östtyska agerandet dokumenterades i tidningar över hela västvärlden.
Ett par år senare körde den östtyske gränsvakten Wolfgang Engels rakt in i muren i en stulen pansarbil så att det blev ett stort hål. Han träffades av kulor från gränsvakterna när han klättrade igenom hålet men lyckades ta sig igenom.
En familj flög över muren i en hemgjord luftballong, en annan åkte över den på en stålvajer som de skjutit över till ett hustak på västsidan med en pilbåge.
—
Det var alltså rätt många som försökte fly från Östtyskland under, över, runt och genom muren under åren 1961-1989.
Den 31-årige Rudolf Müller lyckades lämna Östberlin samma dag som muren började byggas men hans fru och och barn blev kvar i öst. I början av 1962 beslutade han sig för att försöka hjälpa dem ut.
Reinhold Huhn var östtysk gränssoldat. Den 18 juni 1962 dog han, 20 år gammal, av ett pistolskott i ett gathörn bara 20 meter från muren.
Händelseförloppet är väl känt. Med hjälp av vänner hade Müller grävt en 22 meter lång tunnel under muren mitt i Berlin. Tunneln mynnade ut i källaren under ett öde hus på den östra sidan.
När han på eftermiddagen på flyktdagen kom till huset på östsidan med sin fru, två döttrar (i en del källor sägs det att det är två söner) och svägerska blir den 20-årige gränsvakten Huhn misstänksam och stoppar sällskapet.
I desperation (sa han) drar Müller en pistol och skjuter vakten i bröstet. Därefter flyr familjen genom tunneln. Huhn avlider av sina skador och blir därefter hyllad som martyr av DDR-regimen som ger honom en statsbegravning och uppkallar en gata efter honom.
Händelseförloppet är väl känt, sa jag visst. Men det är samtidigt omstritt. Händelsen kom nämligen att användas i kalla krigets propaganda på båda sidor av muren.
I den västliga versionen dog Huhn i kulregnet som kom från tillrusande östtyska gränsvakters maskingevär samtidigt som Müller lyckades få med sig familjen genom tunneln.
På västsidan av muren lades en utredning om fallet snabbt ner. Müller firades som hjälte. Livet gick vidare för den återförenade familjen Müller – hur det gestaltade sig för dem har jag ingen aning om.
Enligt den östliga versionen drog Müller fram en pistol när han hejdades och sköt kallblodigt ner Huhn. De östberlinska tidningarna kallade Müller för ”en västlig provokatör”. Huhn blev som sagt martyr och hjälte. En minnesplatta restes på platsen där han dog och en av gatorna som går förbi uppkallades efter honom.
—
Vi vet alla hur det gick sen, muren föll, så som närmast av en slump, och ett fruktansvärt system kollapsade.
Som en del av försoningsprocessen mellan öst och väst(-tyskland) ställdes många östtyska gränssoldater, officerare och politiker som var ansvariga för skjutandet mot flyende inför rätta under 1990-talet.
Luttrade och emellanåt bittra före detta östtyskar som tillhört det gamla systemet brukade anklaga det återförenade Tyskland för att tillämpa ”segrarnas rättvisa” – tvärt emot vad det besegrade nazistiska Tyskland råkade ut för efter 1945.
1998 hade dock rättvisan, eller hur man nu ser på det, hunnit ikapp den 67-årige Rudolf Müller. Han åtalades för mord/dråp/vållande på Reinhold Huhn.
Åklagarna trodde att den gamla östtyska versionen av händelseförloppet faktiskt var den riktiga. Bland annat stödde de sig på uppgifter om att kulan som dödade Huhn ska ha kommit från ett vapen tillverkat i väst.
Försvaret hävdade att Müller agerat i självförsvar, men det argumentet godtogs inte av domstolen. Åklagaren yrkade på fem års fängelse men Müller slapp undan med ett år villkorligt.
Det var första, och mig veterligen enda, gången en västtysk fällts för att ha dödat en östtysk gränsvakt.
Totalt åtta östtyska gränsvakter dog i tjänst vid Berlinmuren mellan 1961 och 1989 – sex av dem omkom efter vådaskott av kolleger eller av kulor avlossade av gränsvakter som själva försöker fly. Den siste dödas av misstag av en västtysk gränssoldat.
—
Jag har letat sedan i somras. Hur gick det för familjen Müller? Och hur gick det för honom själv efter domen?
Vem hade moraliskt momentum i själva situationen: Müller som dödade för att rädda sin familj eller Huhn som lydde order?
Själv hade jag antagligen gjort som Müller. Det är för visso alltid fel att döda men alltid rätt att fly. Så, bästa nation, lyssna på vår förre statsminister: öppna era hjärtan.
—
Östberlin var intressant när jag besökte staden för drygt 10 år sedan. Jag ska åka tillbaka. Idag är minnesplattan borta och Reinhold Huhn-Strasse fick efter återföreningen tillbaka sitt gamla namn.
—
Källor:
Artiklar i samband med rättegången 1998 i The Independent och DN
Världens historia
Wikipedia
—
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.