Det 7:e inseglet 2

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s