IS och Boko Haram är exempel på två ytterst våldsamma och vidriga grupperingar som terroriserar omgivningen i religionens namn. Religiösa sekter, extrema grupper på såväl vänster som högerkanten har alltid funnits med i människans historia.
Ofta börjar det som en fredlig rörelse, kanske en mysig sekt, som efter en längre eller kortare tid slår över i ohämmat våld. Frågan har sysselsatt mig. Vad individer i en massa är villiga att göra i revolutionens eller det heliga lyckorikets namn.
Låt mig berätta om bagaren Jan Matthijs i den tyska staden Münster och hans efterföljare.
År 1534 drabbades denne Jan av religiös hysteri (inget ovanligt vid tidpunkten) och ville grunda i den heliga staden Münster det nya Jerusalem. Som så ofta är fallet bland dessa figurer var han karismatisk och lyckades mobilisera stora delar av befolkningen för den slutliga kampen mot satan.
Alla skulle de kämpa mot de gudlösa (alla som inte höll med honom) och invänta belöningen i form av Kristus återkomst. Jan lyckades – massor av människor hörsammade uppmaningen. Tusentals, fattiga, utstötta, trashankar, såg i Jan den nya Messias och vallfärdade därför till Münster.
Stadsbefolkningen flydde efter att retoriken hårdnat och övergått i övergrepp mot de som ansågs som en av de gudlösa. Deras straff blev i bästa fall fördrivning och förföljelse.
Kungens, eller rättare sagt kyrkans, trupper anlände snart och stängde helt sonika in fanatikerna i staden och belägrade den. Inne i Münster skapades ett samhälle med strikt hierarki och ordning. Man byggde upp det man såg som ett jordiskt paradis där alla tillsammans ägede allt.
Allt privat ägande (och individuell frihet) konfiskerades och avskaffades för gemensam förvaring, pengar avskaffades och byteshandel infördes, man införde gemensamma måltider i stora matsalar med högläsning ur bibeln som enda tillåtna underhållning.
Inget privatliv, inga låsta dörrar tilläts i det nya israel. Oppositionella tystades med bryska metoder.
Men…Jesus kom inte. Jan, allt mer desperat, gick till sist personligen till anfall, övertygad om att Gud skulle stå på hans sida, mot den stora övermakt som belägrade staden – med enda resultat att han brutalt och omgående höggs ner.
En ny ledare, Jan Beukels, stod självfallet genast redo att ta över hans (bokstavligt talat) fallna mantel varvid allt plötsligt blev… ännu värre.
En strikt gammaltestamentlig lagstiftning infördes med omedelbar avrättning för hädelse mot gud och överhet, ohörsamhet mot föräldrar, otrohet, homoseualitet, girighet, stöld, lögn, obscenitet och tomma ord, missämja, och upproriskhet, ilska och rivalitet.
Polygami återinfördes (ledaren Jan Beukels själv hade 16 hustrur) – också det motiverades enligt gamla testamentets ord varen fruktsamma och föröken eder.
Det hela utvecklades till ett veritabelt skräckvälde med Beukels kröning till kung över Israel och hela världen som final. Belägringen tog emellertid till slut ut sin rätt. Maten tog slut, förråden sinade. Människorna åt allt, djur sopor, ja, till och med lik. Till sist tynade folket bort i sjukdom och undernäring.
Münster intogs slutligen utan större bekymmer och Beukels torterades offentligt till döds
Vi ser gång på gång hur övertygelsen vinner över verkligheten. När Gudsstaten, Det kommunistiska lyckoriket eller Det rasrena tusenåriga riket ska upprättas skyr godhetens apostlar inga medel.
Ändamålet helgar medlen.
Jag tänker som sagt en del på detta. Och jag blev mycket inspirerad av hur Soran valde att hantera saken.
Normalisera eller inte, det är frågan. Eftersom jag inte tror på våld – utan enbart på samtal och kommunikation – har jag satt upp en mötesagenda för hösten.
Min ambition är, och jag har nästan lyckats bestämma möten, att samtala med (hon som just blivit utesluten ur) SD, en gammal kompis och medlem i Kommunistiska partiet samt en präst (eller heter det pastor) i Lugnetkyrkan.
Källor:
Wikipedia (eng)
Håkan Håkansson, Vid Tidens Ände
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.