Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.
Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.
Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.
Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.
Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).
De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.
Och så vidare.
Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.
Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.
Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.
I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.
Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.
Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.
När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.
För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.
Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.
Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.
Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.
Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.
Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!
Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.
Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.
Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.
Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.
Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.
Just do it.
Relaterade blogginlägg
Länkar:
För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.