I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.
Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.
Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.
Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.
Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.
Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.
Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.
Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.
Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).
Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.
60 dagar utan regering.
Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.
Eller, det som de står för.
Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.
I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.
För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.
Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.
Fatta, som kidsen säger.
Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det. De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.
Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.
Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.
Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree.
källor
Religionslexikonet
Kenny: Västerlandets Filosofi
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.