Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.

Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.

Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.

Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel.

Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.

Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. 

Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.

Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk.

Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.

Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.

1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.

Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.

Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.

Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.

Hursomhelst.

För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.

Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.

Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.

Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.

Nej, han är istället dyster och tankfull.

Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.

Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.

Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.

Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. 

Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.

Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.

Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.

Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.

För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.

Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.

Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.

Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här