Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.
På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.
Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.
Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.
Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.
Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.
Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?
Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:
Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].
Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.
Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.
(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)
Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.
Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.
Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.
PAPPA! HADE DU…FEL!!?
Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.
Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid.
En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.
Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.
Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.
För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.
Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.
Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.
Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?
Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.
Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.
Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.
Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.
Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.
En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.
Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.
Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.