Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.
Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.
Eller är det så nytt, egentligen?
Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom
ofta komma av onda ord onda handlingar.
Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.
Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.
Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.
Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.
En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.
Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.
Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.
Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.
Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).
Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.
Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.
Relaterat
Källor:
Nordberg: I kung Magnus tid
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.