Det har gått en månad.
Det är någon vecka innan påsk och jag står i ett rum i vilket det finns en död människa. Det är inte vilken människa som helst, nej, det är hon som tills helt nyss stått mig allra närmast. Vi har den senaste veckan delat inte bara säng och mat utan även nästan varje enskilt ögonblick.
Men nu lever hon inte längre. Och jag är alldeles tom.
Jag har visserligen några sådana här erfarenheter från tidigare i livet men aldrig trodde jag mig behöva uppleva det med henne som nu ligger alldeles stilla framför mig på sjukhussängen. Mormor, mamma, min gymnasiekompis Jens, moster och syster. Och nu alltså, mina barns mor.
Kan det få räcka, äntligen?
Personalen är enträgen, det är viktigt att besöka henne för att få ett bra avslut, sa man för en stund sedan. Jag tvekade, men lät mig vallas med. De vet väl vad de säger och gör, tänker jag. Och nu står jag alltså här.
Vilket märkligt ord det är ändå, ordet makalös. Alla synonymer säger att makalös innebär något storslaget, enastående eller fantastiskt. Enastående förresten – är det så storslaget, det? Enastående måste ju innebära någon som står ensam i livet.
En ensam ståendes, gåendes eller springandes. Makalös betyder väl också vad det låter som: en person utan maka. Det är fan inget storslaget eller fantastiskt med det, vill jag påstå. Möjligen kanske man kan påstå att följden av makalös blir enastående.
Nja, hellre två liggande än en stående, hävdar nog jag för min del. (Ursäkta, detta är ju tänkt som någorlunda seriöst menat. Jag ska skärpa mig.) Det storslagna ligger kanske i att människan i vår tid trots allt klarar sig själv, ensam, allena. Eller så är det en hyllning till alla ensamstående föräldrar som kämpar på och ändå klarar det som avses.
Epikurismen är en klassisk filosofisk riktning uppkallad efter greken Epikuros som levde och verkade på 300-talet f.v.t. Filosofin förespråkar vikten av sinneslugn. En bärande tanke är att gudarna inte ägnar sig åt att lägga sig i människornas liv varför bön eller annan kommunikation med dessa är meningslös.
Sinneslugn, utan inblandning av högre makter, världsliga som andliga, i själ och sinne medför lycka och njutning samtidigt som man slipper smärta av olika slag. Detta är också ett centralt mål för epikuréerna: att slippa smärta. Ett annat viktigt mål är att ta bort människans rädsla för döden.
I praktiken handlar det om några enkla livsregler eller hållning i tillvaron.
1. Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv. (Aj då, här går jag nog bet är jag rädd.)
2. Människan bör söka efter varaktig lycka och därför undvika tillfälliga förströelser. (Nu blir det lite mer intressant, jag tror att många människor förr eller senare ifrågasätter vad som är viktigt och givande i tillvaron.)
3. Frånvaron av smärta är det högsta goda. (O, ja. Den som har kronisk värk eller råkar ut för olika smärtsamma tillstånd skulle ge mycket för vara utan detta om så bara för en liten stund.)
4. Alla kan nå lycka och frid i själen. (Det låter trösterikt, just nu tvivlar jag för egen del på det.)
Jag gillar Veronica Maggio. När jag står där i rummet för att ta farväl av min döda hustru kommer jag plötsligt att tänka på Maggios låt Snälla bli min. Man kan byta ut otrohetstemat mot den situation jag befinner mig i, tänker jag vidare. Det är bara en textrad man i så fall får ta bort.
Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig?
(Det var han som ville kyssa mig)
Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va
Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän?
Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt.
Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va
Epikurererna har nog på det stora hela rätt. Men det är en sak att följa teorin och en annan att leva i verkligheten. En sak känns dock extra relevant: att bli av med sin dödsångest. Och är det något jag kan säga efter att ha stått bredvid henne under 25 år i allmänhet och under de sista två åren i synnerhet så är det att om jag någon gång varit rädd för döden så är denna dödsångest numera botad.
Det är ingen idé att hetsa upp sig. Det som sker, det sker. Och jag har ju redan fått uppleva så mycket glädje och kärlek. Mycket mer än många andra. Kanske är min kvot fylld. I så fall vill jag i uppriktig ödmjukhet säga: tack för allt det goda och fina som kom min väg här i livet.
Döden kommer nästan som en vän när man gått igenom det vi upplevt. Epikurismens resonemang om långsiktig lycka bygger också på att man är någorlunda frisk och har resten av livet framför sig. Men ändå, när vi stod vid varandras sida under alla dessa timmar på sjukhus, eller hemma under vakna nätter när cellgifterna rev och slet i hennes redan så hårt prövade kropp så kände vi trots allt ofta lycka och styrka i varandras sällskap.
Det är kanske trots allt lite märkligt att jag kommer att tänka på just den där låten vid detta tillfälle. Maggio fyllde ju ingen större funktion i vårt gemensamma liv. Men mycket kan man säga om min och Malins (som om allas, antar jag) relation över tid men vi höll varandra innerligt i hand ända in i döden. Eller tills döden skiljde oss åt, kanske man får säga i det här läget. Bokstavligt talat.
Vi löpte linan ut och någon beredskap för vad som skulle hända efter lindansen fanns aldrig. Och tyvärr får man lite småbittert konstatera: there is a flip side to that coin. När hon till sist verkligen försvann, när hon lämnade oss för gott, när vår gemensamma dans slutgiltigt upphört, något som jag tills före det avgörande ögonblicket därinne i rummet vägrat tänka på eller acceptera, fann jag mig helt försvarslös.
Något borde jag väl gjort, på något sätt borde jag väl förberett mig?
Nej. Ständigt lever jag här och nu – det har jag alltid gjort och under sjukdomsperioden har det känts extra viktigt. Det har varit fullt fokus på henne. Hela tiden på henne. Och barnen.
Så i fredags kväll slog den till ordentligt för första gången, känslan av ensamhet och meningslöshet. Dotter 2 sov över hos en kamrat och Dotter 1 hade en övernattande kompis hos sig, de satt mest och tisslade inne bakom den stängda tonårsdörren under vilken datorns kalla ljus sipprade ut. Allt var klart, middagen avdukad, stearinljuset tänt, disken avklarad och rödvinet serverat.
Det var dags för fredagsmys, och jag tog som vanligt fram två glas. Därefter blev jag stående, villrådigt, vägande glasen i händerna. Ingen skrattade åt mitt misstag, ingen sa men hallå, vakna till! Det var bara helt tyst.
Och då kom jag på det. Det har gått en månad. Det känns, förlåt klyschan, som en evighet.
För så är det. Vardagen rullar på med oförminskad styrka, det är jobb, familjelogistik och administration i en salig blandning. Jag kan ta det, jag är som starkast när världen skruvar upp tempo och volym. Kom igen, värld-jävel, jag är redo!
Men i de små ögonblicken är jag sårbar, det är då min fruktansvärda saknad blir ett småbarn i din famn, för att låna Kristina Lugns ord. De små ögonblicken, de som vi delat i nästan 25 år. Vänjer man sig någonsin? Jag blev sittande i mörkret i flera timmar, som en karikatyr av en sörjande man, med ett foto, två tomma glas och Joe Cockers låt på repeat som enda sällskap.
You are so beautiful
To me
You are so beautiful
To me
Can’t you see
You’re everything I hoped for
You’re everything I need
You are so beautiful
To me You are so wonderful
To me
Hon är så vacker och fridfull där hon ligger. Jag suckar djupt och kväver en snyftning, fokuserar på barnen. Vi är där en stund, sedan går vi mumlande några tafatta avskedsfraser.
Hej då, mamma.
Jag gick in i rummet i vilket det ligger en död människa som en förtvivlat älskande, sörjande, avskedstagande, som någon i chock. Jag lämnar det som änkling och som ensam vårdnadshavare till två relativt små barn.
Jag lämnar det som makalös.
Fotnot:
Om någon potentiell läsare anser att jag mest sitter och tycker fasligt synd om mig själv (you are onto me!) så vill jag till mitt försvar hävda att det inte är mitt syfte att väcka medömkan. Möjligen tyckte jag lite synd om mig i fredags. Mange ringde dock upp, den mannen tycks ha ett sjätte sinne när det gäller mitt själsliga tillstånd, och efter en halvtimmes nattligt samtal kunde jag gå och lägga mig hyfsat på banan igen.
Nästa fredag, den 17/5, är det begravning. Glöm inte att ange deltagande i minnesstunden till Falu Begravningsbyrå om du vill komma.
Källor:
Kenny: Västerlandets filosofi
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.